"Vad händer om jag gör så här?" sa Larserik och släppte flaskan med Whisky i golvet.
Naturligtvis gick flaskan sönder, men pappa sa inget.
Mamma kom in i rummet med en trasa i handen. Hon tittade argt på min lillebror, men sa inte heller något. Det finns nämligen en oskriven regel i vårt hus, om ingen pratar om det som hänt som händer det inte. När jag reste mig upp för att gå till mitt rum stänkte pappas ögon ut hat. De var svarta. Kolsvarta. Mamma torkade upp whiskyn och mötte min blick med ett medlidsamt leende. Den sträva, lite bittra stanken fyllde sakta rummet. Larserik vågade inte röra sig och stod som en staty med handen en bit ut från kroppen, öppnad för att nå runt flasktoppen.
Då ringde det. En lång ihållande signal med Elvis Presleys låt. Du vet den där när han dansar uppe på en ställning och rör kroppen i juckande rörelser.
Pappa drog med handen över den röda näsan som skapats av hans egenhändigt drickande. Pappas plufsiga ansikte hade en gång varit vackert, det hade mamma visat på gamla fotografier, och han hade varit smal, inte alls så tjock som nu. Fläsket vällde ut över byxlinningen och magen hade en massa blåa streck. Det visste jag med bestämdhet. Huden var full av äckliga porer som färgats svarta.
Det ringde igen. Elvis röst stannade kvar i rummet, fick de vita porslinslamporna i fönstret att vibrera. Mamma stod fortfarande på knä med trasan lyft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.