12 april 2014

En början-620

Tomas har ett pojkaktigt ansikte, öppet, frimodigt med vänliga bruna ögon. Munnen är stor och på ena kinden har han en liten smilgrop. Öronen står ut extra mycket från huvudet och han har många gånger tänkt operera dem. Idag var han vuxen och kunde tackla eventuella gliringar, men som liten hade det varit värre. 
När han rundar hörnet på stadens populära cafe hör han en röst ropa hans namn.
"Tomas, hallå. Vänta."
Cecilia, klassens snyggaste tjej kommer rusande med håret på ända och kläderna fladdrande. Hon har en ryggsäck på ryggen och svarta kängor på fötterna. De blåa ögonen glittrar.
Allt det där tar bara några sekunder för Tomas att registrera. Det han inte förstår är varför hon ropar på honom. Det var länge sedan han var hemma, kanske för länge. Göteborg lockade mer än att åka hem till barndomshemmet. Ibland var det en ojämn kamp mellan längtan hem och längtan efter äventyr, men oftast vann Göteborg, eller Götet som de själva kallade sin stad.
"H...h...hej", säger Tomas och tar upp en klubba ur fickan. Den är ett substitut istället för den alltför vanliga cigarretten. Han har lovat sig själv att sluta efter att ha bevittnat pappans död, och nästan lyckats. Tills nu. Fingrarna längtar som besatta efter rundningen efter dödspinnen, som han numera kallar dem.
"Åh, vad glad jag är att se dig. Du anar inte vad jag längtat", säger Cecilia med blossande kinder och kramar honom hårt, hårt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...