Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



18 april 2014

En början-625

"Jag tänker inte göra ett skit mer", skrek Amanda och slet ned jackan från galgen. "Jag är så trött på er."
"Snälla, söta du vi är väl en familj? I en familj hjälps man åt", sa Lars och räknade sakta till tio. Det var så psykologen hade sagt att han skulle göra, men det brann i händerna att ta tag i de smala axlarna och ruska om henne ordentligt. Varför måste ungar tjafsa så mycket, om allt?
"Du kan ta din jävla skitfamilj och dra åt helvete", skrek Amanda och lade handen på handtaget till ytterdörren. "Det är förresten din familj, inte min. Mamma hade rätt, du skiter fullkomligt i mig. Du bryr dig bara om din nya fina familj, och älskar dem mer än mig.
"Det där är inte sant", sa Lars, och mindes alla hårda ord han vräkt ur sig innan skilsmässan. "Jag älskar dig. Du är ju min förstfödda, mitt lilla kärleksbarn."
"Kärleksbarn, jo pytt", fräste Amanda och öppnade ytterdörren medan hon lyfte upp väskan som knappt gick att stänga. "Du brukar säga att du hatar mig. Att jag är en tyngd runt din hals."
Lars bleknade. Jo, han hade nog vräkt ur sig både det ena och det andra i ilska, men det var förut, innan besöket hos psykologen. Nu hade han instrumenten att hantera sin ilska.
"Jag drar nu", fräste Amanda och drog upp håret ur jackan när det fastnade. "Försök inte ens ta kontakt med mig. Leta mig inte."

Lars tittade en lång stund på dörren efter att den stängts. Han var en misslyckad pappa, och det gjorde ont - obehagligt ont att inse att han betett sig som sin egen pappa en gång gjort mot honom.
Det hördes en hård knackning på ytterdörren.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar