Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



26 april 2014

En början-633

"Furuvitt ska det vara", sa Terese och sågade till ytterligare en planka. "Jag tänker inte måla en enda centimeter till."
Charles studerade henne och log när han såg de vana rörelserna. Terese hade byggt upp huset med egna händer, medan han varit den som dragit in pengarna. Det var ingen hemlighet att han hade tummen mitt i handen när det gällde dylika saker, och han hade fortfarande inte berätta för vännerna att det var Terese, inte han som gjort allt. Det sved för mycket att bli reducerad på det här sättet. 
Hon pillade in skruven i hålet och tog upp maskinen. "Du störs inte av det här va? Jag menar ...
"Nej, inte alls", svarade han, och undrade för sig själv om hon menade ljudet, eller situationen, men frågade inte. Det hade han slutat med för länge sedan. Terese vilade inte på några lagrar - hon agerade direkt. Störande ibland, enormt skönt ibland.
"Du får vara med om du vill, men jag vill se vad du gör innan du sätter igång." Hon svepte med handen över rummet och fortsatte: "Väggarna behöver spacklas innan jag målar dem, och socklarna ska sättas fast. Tyckte du om dem förresten? Jag hann inte fråga dig innan jag bestämde mig. De var på rea."
Charles tittade på sina släta handflator och drog med pekfingret över den ena. Livslinjerna korsade varandra i ett enda virrvarr, som små flätade stigar. Vad var det spåtanten hade sagt? "Du står vid ett vägskäl." Jo det gjorde han visst, igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar