En början-635

Emil sprang så fort att det väste i bröstet. Skolväskan slog hårt mot låret och han hoppades att klockan på armen gick fel. 

När han svängde in på den lilla vägen som ledde till skolan såg han att gården var tom. Med snabba rörelser tryckte han ned tangenterna på mobilen och letade rätt på skolans telefonnummer. Skulle han kunna förställa rösten så det lät som pappa, eller var han helt rökt nu? En signal gick fram, två, sedan klickade det till. En röst talade om för honom att han skulle ringa till ett annat nummer, att det han ringt hade upphört.

Emil tittade upp mot fönstret till klassrummet. Nu satt de säkert därinne och väntade på honom. Skrattade åt tanken att han, Emil Larsson skulle stå inför klassen och hålla föredrag om hur det var att leva med en psykiskt sjuk förälder. De hade ingen aning om det som skedde innanför dörrarna på hans hus. Om oron över att mamma skulle ta livet av sig, eller försöka, som ett rop på hjälp. De hade heller ingen aning om hur det var att själv behöva sköta mat och allt annat som vanliga mammor gjorde åt barn. De hade verkligen ingen som helst aning om hur jäkla svårt det var att alltid ta ansvar för sin förälder. Pappa bodde visserligen hemma, men han drack jämt, och kunde aldrig behålla ett jobb mer än en vecka.

Emil vände hemåt igen, släpade fötterna efter sig, gick tveksamt som om han tänkte stanna i vilken sekund som helst.

"Emil! Vänta!"

Det var fröken som skrek på honom från fönstret.

"Lilla gubben, stanna där så kommer jag."

Emil stannade. stod blick stilla med blicken riktad i marken, Han såg att en svart myra kravlade sig upp på hans sko och gick vidare in i byxbenet. Hörde fåglarna kvittra och att de flaxade omkring i skogsbrynet bredvid skolan. En trasig fotboll låg i en vattenpöl. Det stod en oläslig text på den, och det syntes spår i leran där han stod.

"Men. älskade unge. Varför kommer du inte in? Vi väntar på dig. Har du fått någon frukost idag, annars fixar jag en smörgås och lite mjölk."

Emil kände frökens varma hand på sin kind och vände upp blicken. Hennes bruna ögon lyste av kärlek. Mänsklig sådan, och han blev alldeles varm inuti av hennes ord.