Idag har jag grävt ännu mer, och hällt i ännu mer jord, och rensat bort rötter i massor. Som du säkert vet vid det här laget, älskar jag att pyssla i trädgården, och rosor. Min senaste tatuering innehöll naturligtvis en ros.
Tillbaka till dagens stök - för det blev nämligen det, både struligt och stökigt.
När jag glad i hågen hade byggt upp mitt ärvda växthus och skulle trä över det nyinköpta överdraget, insåg jag till min stora förtvivlan att det var för litet. Jo, jag vet att jag borde ha mätt eländet innan jag beställde det, men de såg så lika ut på bilden, och jag var så glad att det fanns. Men, pytt att det gick. Nu blir det till att göra hemmagjort överdrag till växthuset och eventuellt få tag i en ställning till nya överdraget. Sådär kan det bli ibland - allrahelst för mig. Jag planerar och gör, utan att riktigt tänka efter. Allt jag gör här i livet går fort. Jag till och med springer istället för går när jag ska någonstans. Peter brukar pika mig för det ibland, men jag tar inte åt mig. Maten hystar jag också in snabbt, och om jag är ensam hemma görs det stående vid kylskåpet. Mat är för mig energi, inte njutning.
Efter att jag i framtiden lyckas få ut mitt nuvarande manus ligger ett annat och hägrar. En självbiografi. Många skrivlärare pratar om att man ska gräva där man står när man författar - att det är lättare att hitta scenerna när man gör så.
Mitt barnmanus utspelar sig i Söderhamn som är min barndomstad. Men manuset utspelar sig närmare bestämt på 1800-talet. Researchböckerna står i bokhyllan och idéen finns på pränt. Det riktigt kliar i fingrarna.
E-böckerna jag sicklar med vill jag ha så fina som möjligt och petar till förbannelse i manusen, men de kommer, så småningom.
Viktigast nu, är romanticcrimemanuset som ska redigeras. Något jag talade med Peter om idag, och har fått tillåtelse att lägga mer tid på. Det är svårt det där med tiden. Jag tycker att jag har massor, men ändå försvinner den innan jag hunnit blinka. Det bästa vore nog att bli eremit några veckor och åka till ett ställe utan internet. Känns det igen? Man distraheras av så många saker och att skriva hemma kan ibland bli nästan irriterande när disken ropar och hundarna pockar på att gå ut i solskenet som även lockar mig.
Men, jag brukar vara ståndaktig.
Det känns nästan som att jag vill ha mer plats - kunna lägga ut allt researchmaterial på ett bra sätt och utifrån det knyta ihop alla trådar, överallt. För det ligger något under ytan, som jag bara antyder och som kanske kommer fram om läsaren är uppmärksam på orden, på signalerna. Nä, mer säger jag inte. Nu ska jag redigera tills sena natten.
Godnatt govänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.