Seminarium om barn- och ungdomslitteratur med Susanna Alakoski och Lin Hallberg

Jag hann inte skriva någon början imorse.

Istället klev jag upp tidigt, åt en banan och for till parkeringen i Tumba, lämnade bilen och tog pendeln till Stockholm city.

Anledningen var detta:

Seminarium Barn- och ungdomslitteratur som utgångspunkt för konstnärligt skapande, med Susanna Alakoski och Lin Hallberg.

Jag kom dit tidigt och gick runt på Kungsholmen. Klev in på en gammal kyrkogård och gick omkring bland gravstenar och nyutslagna blommor. Det blev faktiskt smått surrealistiskt. All död och all prakt av nyvaknade blomster och grönt, doftande gräs. Vaktmästaren undrade säkert vad jag sysslade med. Han slängde ett öga mot mig då jag på knä försökte utröna vad som stod på stenarna. Jag ska ligga i en minneslund när jag dör. Ingen ska behöva ha dåligt samvete för att de inte fixar till min grav. Det är något som slår mig när jag undersöker gravsten efter gravsten. Kan du se det framför dig. Hur jag anstränger mig för att se årtalen och rynkar pannan när jag inte riktigt ser. Solen strålade, men jag frös om händerna, trots att jag bar handskar. Stenarna hade vittrat sönder alldeles. 

Jag gick ut från kyrkogården och stod en lång stund och tittade på några skator som lekte på stenmuren. Jag gillar sådana. Trots att de är skadedjur.

Nästa mål var taken. Har du tänkt på alla vackra plåttak som sitter på husen vid hantverkargatan. . Några av dem såg lite slitna ut, behövde målas, men jag brydde mig inte om att ta reda på namnet på ägarna. Peter har nog med jobb för ett tag.

Klockan var närmare halv nio när jag smet in genom porten med en kvinna.  Jag hjälpte arrangörerna att flytta bord och pratade om ditten och datten. Det var en mycket vacker lokal, med gamla, antika härliga möbler och vackra tavlor. Borden vi satt vid hade nötts och stolarna var gamla, väl insuttna. Det fanns själ i rummet. ja hela huset.

Resten av folket trillade in, och vi tog för oss av mackorna och juicen (alt. kaffet). Det blev en mycket trevlig pratstund.

Margareta Sörensson (kritiker på expressen) intervjuade författarinnan Susanna Alakoski som har skrivit Svinalängorna, Håpas du trivs bra i fengelset, Dagens Harry mm, men även författarinnan Lin Hallberg som har skrivit massor med böcker, bland annat SIGGE-böckerna som min dotter älskar. 

Samtalet handlade om författarnas mening med skrivandet, vad de ville förmedla och varför de började skriva.

Lin älskar hästar och blev tillsagd av en kompis att hon skulle blanda sina två intressen, dvs hästar och skrivande. Resultatet blev Sigge, och många fler böcker. Från början härmade Lin språket och stilen från de hästböcker hon själv läst, men efterhand trängde sig hennes egen stil och hennes eget språk in och tog över. Barnen älskar att läsa dem, och skickar ofta mejl.

Vi diskuterade om alla barn läser hennes böcker eller om det bara är hästtjejer som läser dem. Min dotter rider inte, men är galen i Sigge-böckerna. Hon slukar dem och vill ha nya hela tiden. Det är en spännande värld hon inte är i just nu, men på det här sättet ändå besöker. Jag tror att alla barn kan läsa hästböcker - att de kan fantisera, leva sig in i det som händer oavsett de rider eller ej.

Något som ofta används i barnlitteraturen, och även i vuxenlitteratur, är längtan efter frihet.  Men i böcker för barn handlar det också om att finna sin plats i tillvaron, om kompisar, relationer med föräldrarna och andra, skolan, men också annat. Hästböckerna är inte bara om själva hästeriet, åh nej, här finns så mycket mer. Det kan vara deckare, handböcker, kärleksböcker eller romance om man nu kan säga så om den typen av böcker. Hästar är bara en ingrediens i ett mycket vidare perspektiv.

Jag själv gick på ridskola, hade häst och var bonnjänta. Jag slukade böcker. Alla sorter - till och med psykologiböckerna på biblioteket. Hästböcker hade jag metervis i bokhyllan. Egentligen vet jag inte varför jag fastnade för just den genren. De var spännande och jag minns en serie som hette Pysen som jag sträckläste. En annan hette Balett (hästen hette faktiskt det), och Svarta hingsten känner väl alla till? Jag föredrog att läsa om djur. Alla sorter. Minns du djurböckerna som fanns. De där halvtjocka som innehöll spännande historier om pantrar, björnar och många, många fler sorter? Jag älskade dem, och har dem fortfarande kvar i gömmorna. Jodå, jag vet att ungarna skulle skratta ihjäl sig över sättet att skriva, men de är speciella. Mycket speciella.

Margareta pratade om hur dyrt det är att ha häst, och Lin kontrade med att hon som ung fick både sköta och se till att mat plus annat till hästen betalades. För att fixa det måste hon låna ut hästen mot betalning. Tänk då på att hon var tolv år. Anar svartsjukans moln där. Tänk dig själv att någon okänd hanterar ditt älsklingsdjur. Bläh, säger jag.

Under tiden Lin berättade insåg jag att jag nog har varit ganska bortskämd - vi hade jordbruk och jag behövde inte alltid sköta min häst själv. På helgerna skötte mamma Lady, som hon hette. Jag åkte till stan för att roa mig på fredagen och återvände inte hem förrän på söndagen. Vi var inte fattiga, men inte heller rika. Vilken vanlig bonde är det? 

Jag tror att det är mycket struligare att ha häst i Stockholm, och dyrare. En kompis till mig rider, och har berättat hur mycket pengar det går. Hutlösa summor som bara privilegierade barn kan dra nytta av. Tyvärr, måste jag väl säga. Barn och djur är en oslagbar kombination, så alla barn borde få möjlighet att rida. Flickorna (det är oftast flickor) blir självständiga och får en sorts magisk kraft inifrån. De hanterar trots allt rätt stora djur, oavsett ålder. Det är ett heltidsjobb att ha häst. Den ska ryktas och ridas och det ska mockas och den ska ha mat - en evig cirkel av jobb, och naturligtvis nöje. Ett kärt nöje. Flickorna åker till stallet i tid och otid, matar, rider, mockar. De tar ansvar för ett liv.

En stor fördom är att hästarna är ett substitut för killar, och att hästarna slängs åt sidan när killarna kliver in i flickornas liv. Tänk om någon skulle säga detsamma om grabbarnas fotboll? Vilket ramaskri det skulle bli.

Det var dags för Susanna att berätta om sina böcker. Hon berättade att barnböckerna handlar om allergi eftersom hon inte hittade några bra när hennes dotter drabbades. De som fanns var tråkiga. Det som inte finns skapar man, tänkte hon. Det är helt efter min devis. Svinalängorna har blivit film också, och jag gillade den starkt. Boken har jag nyss köpt, men inte hunnit läsa. Det är alltid intressant att se hur någon skrivit ett filmmanus utifrån en bok.

Susanna tänkte skriva en kort allergibok med mycket illustrationer, men blev tillsagd av förlaget att skriva en längre bok: "Vi gillar din ton, men vill att den ska vara längre", sa de, och hon lydde.

Resultatet blev ett antal böcker.

Susanna är från Finland och hade en fattig barndom. Något som visas i Svinalängorna, men också skymtas i hennes andra böcker. "Det finns inga fattiga barn i Sverige", sägs det, men Susanna visar på och tar strid för dem, för visst finns de. Kanske närmare än du tror. Kanske i ditt barns klass.

Jag hade en väninna som var fattig. Hon hade blivit utförsäkrad och slet som ett djur för att få allt att fungera för sonen och henne. När hon flyttade från min stad tappade vi kontakten så i dagsläget har jag bara en aning om hur hon och sonen mår. Det öppnade mina ögon att lära känna henne. På många sätt. Det är ofta barnen som lider mest när familjen är fattig eller föräldrarna missbrukar det ena eller det andra. Många gånger lider familjen i det tysta. Att gå till socialen är det det sista de vill. Barnen anmäls sjuka när det är utflykter på skolan som kostar pengar. Fruktstunden blir en daglig plåga av frågor från de andra varför barnet inte har något med sig.

Min familj var som sagt var inte rik. Min mamma stannade hemma med oss tills jag var tretton, och pappa jobbade som elektriker i stan. Jag och min syster hade kläder, mat och kärlek, ett varmt hus och leksaker. Inget överflöd, men heller ingen brist. Vi hade det bra.

Visste du att massor av barn känner utanförskap? Rättare sagt 99%. De känner att de inte tillhör någon eller något? De är förvirrade och behöver ledning, någon att anförtro sig till, en trygghet i ett stormande hav?

Det visste inte jag i alla fall. 

Egentligen är Susanna och jag ganska lik varandra i vårt författarskap. Hon vill lyfta saker. Visa upp för omvärlden. Ett av ämnena är att leva som ensamstående förälder. 

Jag vill gå in bakom lyckta dörrar och visa det som döljer sig där, hemligheterna som ingen pratar om och som hyssjas ned.

Nästa bok Susanna skriver ska handla om makt och fördomar. 

Hon får förresten ett läsarbrev om dagen angående boken och filmen Svinalängorna. Folk bryr sig mer än man tror, och många har säkert gått igenom samma sak.

Efter en kort paus fortsatte vi prata om teater och annat. Susanna har skickat sina böcker till Stadsteatern med vidhängande synopsis, men inte ens fått ett "Nej tack." Dåligt gjort tycker jag. Man kan väl ändå svara på en förfrågan? Nu vet inte jag hur många som hör av sig dit, men det känns lite småaktigt och fisförnämt. 

Nästa tema var frågan: "Varför finns det så få skådespelare med utländsk härkomst på scenerna?" Ja, varför tror du att det är så? Och varför, varför, varför får en man eller kvinna som är mörkhyad bara spela skurk eller slav? Rennie Mirro och Karl Dyall är två kända killar som vittnat om det.

Inom barnteatern är det tydligen likadant. Är vi så dåliga människor? Finns det dold rasism? Eller, är det bara okunskap?

Jag berättade att i Botkyrka finns Fejmskolan där alla är från olika länder och blandas i en härlig kompott. Jag har också sett att på Riksteatern ges pjäser av folk från olika etniciteter. Så helt kört är det nog inte. Det är måhända svårare att att som utlänning ta sig till de större scenerna (Dramaten mm). Frågan är varför?

Vi satte oss i grupper och spånade på frågan, men hittade inget riktigt svar. 

Att det är mest män inom teatern är väl inte någon hemlighet. Inom filmens värld är det likadant, men nu har det drivits fram att fler tjejer ska få vara med.

Linn Hallberg sa att hennes böcker också handlade om att karaktären skulle göra opp med sin mamma. Ta ned henne från piedestalen och inse att hon bara är en vanlig människa.

Efter en researchresa till Island skrev hon en bok om hästkulturen där och insåg att på Island lever de för och med hästar, använder dem som arbetsredskap och till och med sjunger om dem. Det är starka naturperspektiv i boken och en miljö som läsaren får leva sig in i.

Susanna kontrar med att en av hennes böcker handlar om fjällvandring, och att hon gjort den själv för att få rätt research. 

Det är spännande att vara författare. Kolla bara på Kim Kimselius underbara böcker och Michelle Pavers fullkomligt bedårande serie Vargbröder (språket, jag bara säger språket). Båda dem damerna har rest till landet de skriver om, och gjort det de berättar om. Underbart, eller hur?

Jag har ett manus som utspelar sig delvis i Thailand och har redan diskuterat ett samarbete med vår underbara barnflicka som kommer därifrån. Kan det bli bättre? 

"Du måste leverera ett bra slut i en barnbok - en ljus lösning", säger Margareta och vi nickar instämmande. Barn vill ha det så. Eller ... egentligen vill väl även vuxna ha det så, ett ljust slut som ett kvitto på att livet är så.

Susanna säger också att hon skriver om ofrihet. Att man inte alls väljer att vara fattig eller rik, eller vilket land man kommer ifrån. Att alla inte alls har det bra i livet. Hon talar om de som inte har ett val, som blir tvingade in i något de inte vill vara. Den ensamstående mamman, det fattiga barnet, ensamma barnet, 

Det är dags att bryta upp och skiljas, men en sak till måste vi prata om. Varför skrivs det så få böcker om barn som lever med missbrukande föräldrar? Ur barnets perspektiv. En bok som berättar hur det är att leva med en mamma eller pappa, eller varför inte farmor som missbrukar tabletter eller narkotika? För de finns i vår värld, runt oss, och de ser ut som dig och mig, har kanske ett hus, en katt och en Volvo. 

DET kan du tänka på när du sitter framför datorn och funderar på vad du ska skriva om. 

Annars kan du kika in på mina dagliga börjor och hugga en av dem att fortsätta på.