Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



4 maj 2014

En början-638

Den 13 december 2008, en tisdag som alla andra.
Vi hade varit och besökt mamma på sjukhuset på åttonde våningen på South side beach.
Jag och min syster hade gapat över utsikten som vi såg från den inglasade hissen, och hade nog inte riktigt hämtat oss från upplevelsen när vi klev in till mamma. Hennes kinder var insjunkna och de vanligtvis pigga, bruna ögonen var täckta med en grå hinna.
Jag som knappt nådde upp till sängkanten förstod inte riktigt varför hon låg där, och tittade undrande på pappa när han med bister min pussade henne på kinden och viskade ett lågt "God morgon min sköna."
Min syster ställde sig på knä på fåtöljen vid fönstret och tittade ut. Hon verkade totalt ointresserad av vår älskade mamma. 
Jag tog tag i mammas täcke och försökte dra mig upp i hennes säng.
"Lilla gubben, vänta ska jag hjälpa dig", sa pappa, och lade sin grova hand under mig, och lyfte upp mig i sängen. "Var försiktig så att du inte sätter knäna på mammas ben."
Hon doftade starkt. Så starkt att jag var tvungen att hålla för näsan. Hennes fingrar såg ut som klor och huden verkade ha krympt, låg tajt mot skelettet. När hon log genom masken av plast log jag tillbaka och lade min hand på hennes. "Hejsan, tuffing", sa hon, och blinkade intensivt.
"När kommer du hem?" sa jag. "Faster Emilia är inte lika bra på att laga mat som du."
Mamma öppnade munnen för att säga något, men slöt den igen.
Pappa lade sin hand på våra och kramade mig. "Det dröjer inte länge." Han vände sig mot min syster som envist tittade ut över havet genom det öppna fönstret. "Mamma borde nog inte ligga i drag Sanna, är du snäll och stänger. Förresten, kom hit du också."
"Nej", mumlade hon och böjde huvudet.
"Gumman", försökte pappa och ignorerade mammas huvudskakning. "Kom och säg hej till mamma. Vi måste snart åka hem."
"Nej, jag vill inte", sa Sanna, och lade händerna på fönsterbrädet som om hon tänkte hålla i sig det ifall pappa skulle försöka dra henne bort från stället.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar