"Nådig den som Gud älskar", mässade kvinnan och satte sig ned för att spela på keyboarden hon ställt upp på trottoaren. "Nådig den som Gud älskar", fortsatte kvinnan och ställde en svart hatt upp och ned på trottoaren. "Nådig den som Gud älskar."
Jag hade stått rätt länge och tittat på spektaklet. För ett sådant var det. Medan jag åt min hamburgare såg jag hennes hatt fyllas om och om igen. Människor som passerade slängde en blick åt hennes håll och kastade några kronor i hatten.
Så fort de avlägsnat sig reste hon sig upp och vinkade på en pojke som stod en bit bort och sålde korv. Jag har ingen aning vad hon gav honom, men det hände gång på gång.
Efter en timme kände jag mig rätt mör i benen och satte mig på trottoaren utanför ingången till tunnelbanan. Den gråa massan var inte särskilt bekväm att sitta på, men det kändes bättre än att stå upp. Under tiden jag studerade det som hände tecknade jag i mitt anteckningsblock.
"Nådig den som Gud älskar", mässade kvinnan igen och böjde nådigt sitt huvud när hon fick en tjuga i hatten. "Tack herrn. Gud vare med er."
Långsamt insåg jag att kvinnan var ack så mycket bättre än vi andra som gick förbi. Vi hade pengar och mat på bordet i överflöd och hade säkerligen aldrig behövt vare sig svälta eller frysa. Hon gjorde egentligen bara det hon kunde för att fylla hålen i kassan. Jag kände mig dum som dömt henne, och gick in till hamburgerrestaurangen för att köpa lite mat åt henne.
När jag kom ut igen var hon borta, och jag förstod strax varför - en polisbil stod stilla utanför restaurangen och två män satt inuti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.