Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



20 maj 2014

En början-652

Hopskrynklad, vitgrå med lavendeldoft. Intryckt i ett skåp i källaren. Där skulle den vara säker, trodde jag och låste för säkerhets skull dörren till rummet med dubbla varv. Att någon skulle ifrågasätta mitt beteende tänkte jag inte alls på, och att gömma byltet på en säkrare plats fanns inte i min tanke. 
När farfar hittade det och kallade mig till sitt rum var jag därför helt oförberedd och levde i tro att allt var över.

Han satt bakom skrivbordet med kepsen så djupt nedtryckt över ögonen att jag nästan inte såg dem. Som vanligt puffade han på sin svarta pipa och min näsa krampade av doften. De grova fingrarna trummade oavbrutet på glasskivan som låg över skrivbordet, och hans mun rörde sig i en tuggande rörelse utan att något fanns där. Tystnaden i rummet blev tryckande och jag funderade på att gå.
"Är det här ditt?" sa han långsamt, och lade upp byltet på skrivbordet.
Jag såg hur tyget gled av innehållet och vände mig om när det blottades. För mig var det ingen han eller hon, bara ett det. Resultatet av en natts dumhet. 
"Nå?" fortsatte han. "Är det, eller är det inte ditt?"
Jag nickade nästan omärkligt.
"När hände det?" muttrade farfar och puffade på pipan så att det ett stort rökmoln uppenbarade sig.
"Dog det själv?"
Jag nickade igen, och mindes natten då jag vaknat med sängen full av blod. Jag hade nog egentligen känt till att jag varit gravid, men förträngt det. Hjärnan kan spela en sådana spratt ibland. Har jag hört.
"Har du varit på sjukhuset?"
"Nej, jag vågar inte", viskade jag, och närde ett stort hopp om att det här var en av de gånger min farfar hade medlidande.
"Vem är pappan?"
Jag drog mig till minnes det som hänt efteråt. Kniven mot strupen och hoten. Han som sagt dem var inget att leka med, det visste jag mycket väl.
"Nå, jänta. Svara mig", sa farfar lite högre och tog fram ett papper som han stoppade i skrivmaskinen. "Jag vill ha en full redogörelse över det som hände."
Min blick gled över det lilla livet jag haft inom mig. Ögonen var slutna och de små fingrarna krampaktigt hopdragna till knytnäve, som om det ville smälla till mig, eller, var det kanske pappan som var målet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar