Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



14 maj 2014

Mörda daggmaskar och rädda växter

Mellan klockan två och nio igår kväll städade jag ett företag. Det kändes i kroppen när jag vaknade i morse. Jag hade viss problem att ta mig ur sängen, om man säger så.

Morgonen började med att jag jobbade frenetiskt med att få upp tre trötta barn. Jag bävar för när de får egna rum, men jag får väl se det som dagens träning när jag går runt i huset och väcker ungarna. Förhoppningsvis har de äntligen lärt sig klockan då och kommer upp själv. Dottern är största tröttmössan. Hon är närmast livlös på mornarna och ofta måste jag kolla riktigt, riktigt noga för att kolla om hon över huvud taget andas. 
Frukosten gick i flygande fläng, och efter att ha lämpat av ungarna på skolan, förmanat och sagt till dem att sätta på sig regnkläder om det regnar, åkte jag vidare.

Dagens utmaning var att gräva upp en rabatt som låg intill en Tujjahäck. Det var maximalt med rötter från Tujjan i rabatten, både stora och tunna. De hade tvinnat in rötterna på de stackars få blommor som vågat sig på att bo där. Jag försökte att ta det lugnt för att inte mörda några maskar och insåg att det tur som var knappt fanns några. I mina land dräller det av dem, stora tjocka, ljusrosa saker.
Naturligtvis regnade det, vilken dag gör det inte det, men, jag struntade i det och fortsatte riva rötter och slutligen lägga på ny fräsch jord som jag vände ner. 
Det är skönt att jobba med kroppen.
När jag gjort rabatten redo för nya växter (det ska bli en kryddrabatt) gick jag på de andra rabatterna som behövde ansning och rensning av ogräs. Några rosbuskar ville ha lite extra kärlek, och ett par Ölandsbuskar blev tuktade.

Vid två var det dags att försöka få mat i mig. Den hittade jag på Statoil - det blev grillkorv.
Snabbt ilade jag vidare till skolan för att hämta Raz och de andra. Raz och jag skulle fixa läxläsningen i bilen så att han skulle kunna spela när han kom hem.
Ha, ha...blåst blev jag. Han ljög om att han hade läxorna med sig och kunde inte läsa den av naturliga skäl. Jag muttrade och skällde om vartannat. Imorgon lär han få ännu mer skäll av lärarna.
Det blev spelfri kväll istället för mister Jag vet bäst.

Väl hemma gjorde jag mat som vi mumsade i oss. 
Därefter åkte Peter och jag till Tumba igen för att hämta vår bil som varit på reparation, igen. Åh, vad jag hatar bilar. Bodde jag inte här skulle jag inte ha någon. Antingen är de trasiga, eller också strular de. Blä.
Nåväl, inne på Ica hittar jag en vacker rosa ros som jag blir alldeles sjuk på. Anledningen till det, är doften - den luktar citrus, underbart fräsch citrus. Jag sliter mig från den, och far hemåt igen.

Hundarna vill ut och vi tar en promenix till andra sidan skogen för att leta Zally, min kissemiss. Hon är ingenstans, och jag ropar så det ekar över fälten. Tre katter blev förgiftade och dog för några månader sedan, och de sitter liksom i hjärna fortfarande. Det kan hända.

När jag kom hem igen, sov barnaskaran sött, så det blev ingen saga idag. Förresten tog Katitziboken slut igår.
Bokföringen låg och skrek på kontoret, men jag hade ingen lust. Efter att ha surfat och kikat på Facebook började med bokföringen, och har nu bara ett kort avbrott för att skriva av mig.

Jag är så splittrad - det har hänt så mycket i Sverige och världen. Tvååringen som blev mördad av styvpappan, mordet vid hötorget. Allt det där gör mig skrämd. Är det ett sådant liv mina barn ska ut till om några år? Är det kanske ännu värre då?

Hå, hå jaja, är det underligt att jag inte kan sova om nätterna. Det är då tankarna kommer. När Peter ligger sött och sussar och kattungen jagar kulor i vardagsrummet.

Nåväl, nu ska jag jobba igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar