Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



3 juni 2014

En början-661

Blodet droppade från min vänstra tå och jag såg ingen annan råd än att ta upp min extratröja ur väskan och vira den runt tån. Metallbiten som orsakat blodflödet låg på marken och blänkte i solskenet. Sanden var het och jag hoppade på ett ben till skuggan.
"Har du gjort dig illa", sa en kille som passerade. "Behöver du hjälp? Min bil står där borta", fortsatte han och pekade mot parkeringen.
Jag skakade på huvudet och hörde mammas förmaningar i huvudet.
"Men, det är lugnt. Jag har inget annat för mig", sa killen och ställde sig på knä för att ta tag i min fot och lägga den i sitt knä. Han virade upp tröjan och drog isär såret med fingrarna.
"Aosch", sa jag när smärtan ilade upp i hjärnan. "Det är nog bäst att du låter bli det där. Jag klarar mig själv, det är säkert."
"Såå", log han och höjde ögonbrynen. "Hur tar du dig till sjukhuset? Sådär kan du inte gå." Killen vände ryggen mot mig och pekade på en svart sportbil. "Jag skjutsar dig, det är lugnt, jag lovar."
Det var då jag såg vad han hade i bakfickan - ett par handklovar i metall. Mitt hjärta bultade hårt och jag tryckte mig mot stocken jag satt mig på, funderade på att skrika på polis, men hejdade mig. Vad skulle jag säga till dem? Att han erbjudit skjuts och hade tänkt våldta mig?
"Nä, vet du vad", mumlade han och lyfte upp mig i sin famn. "Jag tänker inte diskutera längre med dig. Nu kör jag dig till sjukhuset så du blir omskött. Det blir säkert minst fem stygn, kanske fler."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar