Minna lade de tre små, svarta fröerna i Kaspers hand och pekade mot jordplätten de skrapat bort gräset från. Hon gestikulerade att han skulle gräva upp ett litet hål och lägga ned en av dem.
Kasper gick bort och ställde sig på knä på jorden. Med en frågande min tittade han på Minna och sedan på fröet i handen.
Hon haltade bort till honom och förbannade sin dåliga hörsel och de skumögda ögonen. Med ett hårt ryck drog hon till sig Kaspers hand och gröpade ur fröna från den. Stönande krafsade hon tre små gropar efter varandra med cirka tio centimeters avstånd, och släppte ner ett frö i varje. När det var gjort reste hon sig mödosamt upp och slog händerna lätt mot varandra för att få bort jorden.
Kasper reste sig upp han med. Med snabba gester som hon knappt hann se sa han att han minsann skulle gräva sig ett eget land. Långt bort från det andra. Hörapparaten syntes knappt bakom hans öron på grund av det långa lockiga håret, men hon visste att hans tal var grötigt och knappt hörbart för de vanliga barnen, de som hade snällare öron än Kasper och henne. Hon kände att solen värmde på huvudet och såg en ljusblå himmel fylld av små ulliga moln när hon lyfte blicken. Marken täcktes fortfarande av gula smörblommor som envist kämpade för att ta över där de stod, men Minna såg att en hel del vissnat och blivit bruna.
"Vad är det för färg?", tecknade Kasper med händerna och pekade på groparna hon gjort.
"Vad tror du?" mimade hon tillbaka, fortfarande irriterad över det som hände där hemma, innan de gått ut till skogsbrynet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.