Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



7 juni 2014

En början-664

"Mamma, hur ser man ut när man är död?"
Jag höjde blicken från datorn och tittade på min tioåriga dotter över den uppslagna skärmen. Hennes blåa ögon mötte mina och jag funderade några sekunder på att skoja bort frågan. Varför ville hon veta sådant? Hur pratar man med ett barn om en så allvarlig sak? Jag slog igen locket och vinkade till henne att komma närmare. "Varför undrar du det?"
"Inget särskilt", svarade Laila och satte sig i mitt knä. Hon lutade sig mot mitt bröst och kramade om mig. "Inget särskilt."
Jag såg på henne att det låg något mer på tungan, men att hon inte riktigt vågade fortsätta. För att hjälpa henne knuffade jag ned henne på golvet igen och vände det smala, allvarliga ansiktet mot mig. Jag hörde att Larssons stora lastbil passerade och svor lågt. Innan den här sommaren var över skulle hans förbannade bil ha dammat ner alla mina blommor. Hittills hade jag fått bort det genom att duscha dem extra hårt, men allt mer fastnade på de gröna bladen. En häst gnäggade i hagen bredvid vårt hus och jag anade att det var Truls som busade med sitt föl igen.
"Mamma", mumlade Laila. "Gör det ont att dö?"
Alla tankar på annat raderades från hjärnhinnan och hon fick all min uppmärksamhet. Något måste ha hänt, men vad?
"Spelar det någon roll att man sover när man dör? Gör det mindre ont då?" fortsatte Laila och lutade sig ut genom det öppna fönstret. Hennes ljusa hår ringlade sig över ryggen och slutade någonstans vid övre troskanten. Som vanligt hade hon inte klätt på sig trots att det var eftermiddag, men jag lät henne hållas, det var ju ändå sommarlov. Borde inte alla måsten försvinna då?
Jag reste mig upp och ställde mig bakom henne, famnade den lilla kroppen och lade min kind intill hennes. En doft av jordgubbar strömmade in i näsborrarna och jag såg att trädgårdsmästaren vi nyss anställt, klippte mina rosbuskar. Han gick längs de grusade gångarna och inspekterade mina Maidens blush extra noga. Sakta som för att inte skada de gröna bladen, drog han med fingrarna över gröna stjälkar och spröda knoppar. ja, hur var det egentligen med det där med döden? Kunde man sova sig igenom processen och hamna i himlen, eller helvetet för den delen. Jag undrade ofta vart pappa hamnat, en tyrann utan dess like som gjort allt för att förstöra min barndom, och dött en våldsam död. Dock kvick. Det hade jag sagt till om.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar