12 juni 2014

En början-667

Tävling. Äntligen.
Manar hade längtat så länge efter den här dagen att det kändes overkligt när hon nu stod uppställd på ett långt led. De andra hade nog inte lika mycket att förlora som henne. De var medlem i en fungerande familj och både farmödrar och mormödrar stod längs stigen för att heja fram sina barnbarn. Manar mindes byn i Egypten och kära Mami som alltid funnits i hennes närhet. Hon drog sig också till minnes de roliga sombreroformade parasollen som stått på stränderna för att turisterna skulle få skydd mot den skarpa solen. Hon och småsyskonen brukade rusa runt bland solstolarna för att föröka tjäna några pund. Den heta sanden gjorde så att de brände fötterna, men tygstyckena som virades runtom skyddade i alla fall mot den värsta smärtan.
"Alla klara", skrek mannen i kycklinggult och viftade med en vit/svart flagga. "På era platser. Färdiga. Spring!", skrek han och fällde ned flaggan.
Manar fokuserade på stigen, försökte komma ihåg varje sten och gren som hon hade passerat i flera veckors tid. Varje dag minst en gång. Där var den stora stenen som delvis lutade ut mot stigen, och där, lite längre bort fanns ett stort parti brännässlor som hon inte ville ha närkontakt med. Jag måste tänka på att inte svänga för mycket med händerna när jag springer. Farbror Minoz har sagt åt mig det flera gånger. Om jag gör det kan jag fastna i grenarna som petar ut eller komma allt för nära brännässlorna. Manar hörde pulsen slå i öronen. "Dunkdunk, dunkdunk", lät det. Svetten rann över ansiktet och en smak av salt kändes när hon lät tungan löpa över läpparna. Tröjan klibbade fast över de små brösten och på ryggen. Fötterna trummade mot barken som någon lagt på stigen i syfte att göra det mjukare att springa. Solen gick bakom molnen och genast kändes det lättare att springa. En fågel flög upp ur ett snår hon passerade och skrek högt. Hon trodde att det var en skata, men helt säker var hon inte. 
"Spring", skrek någon åt henne och hon såg ett ansikte flasha förbi. Kijjo, vad gjorde han här? Han borde vara i Egypten, inte här. Brodern vinkade glatt och log med vita, breda tänder. Manar pressade sig till det yttersta. Ett högt visslande läte kom ur bröstet och det sved i halsen. När backen började tittade hon nedåt för att slippa se höjden på den, stampade foten i backen och baxade sig uppåt, uppåt.
Från höjden såg hon hemmet. Det mörka huset såg inte ut som det i Egypten alls. Och lägenheten var mörk och kall. Mamma som lovat att det aldrig skulle bli så här, tänkte Manar och sneglade mot en flicka som sprang jämte henne. Kläderna var formsydda och av senaste snitt, skorna specialdesignade för att fungera bäst. Manar tänkte på sina slitna shorts och den gamla vita t-shirten med texten I LOVE EGYPT. Hon var verkligen en främmande fågel i det här landet, oavsett vad de andra i klassen sa. De kom också från andra länder, men ingen, ingen visste vad hon gått igenom.

2 kommentarer:

  1. Hej Anitha!
    Varför har jag inte hittat din sida tidigare? Den är ju jättefin!

    SvaraRadera
  2. Hej Eva, ja du, säg det. Välkommen in och tack för berömmet. Jag ska börja jobba mer med den nu framöver då jag får mer tid över.
    Ha en skön sommar

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...