"Om hon inte lyder dig får du kloroformera henne", sa kvinnan och lade armarna i kors. Hennes mun var förvriden och jag såg den rosa huden genom det korta stubbade håret.
"Hon är ju ganska lång", sa jag dröjande och följde kvinnans handrörelser. Med korta knyck samlade hon ihop fotografierna och lade ned dem i det stora bruna kuvertet igen.
"Du får allt jag har. Hon måste bort. Måste", sa kvinnan och gav mig ett vitt brev med en tjock bunt tusenlappar. "Om du tycker att det är för lite fixar jag mer. Det här måste få ett slut."
En dust av svett for in i mina näsborrar och jag mådde plötsligt illa. Det var inte första gången jag gjorde det här, men den andras ilska och hat berörde mig djupt.
"Vad har hon gjort?", mumlade jag.
"Det har inte du med att göra. Bara döda henne och gör dig av med liket så det aldrig hittas."
"Hur gör jag det här på bästa sätt? Brukar hon gå ut på krogen? Springer hon? Är hon ensam hemma på dagarna eller nätterna?"
"Min käre man är med henne jämt dagtid", sa kvinnan och skrattade till. "Ja, inte när hon går på toaletten förstås. Det tror jag inte i alla fall. Nattetid är hon ensam, det vet jag med bestämdhet eftersom min man sover hos mig."
Jag tittade mig runt på serveringen där vi satt. Några unga flickor delade på en glass som låg i en glasskål, och en man satt och tittade in i sin mobil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.