Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



19 juli 2014

Tråkighet-Israel-kärlek

"Jag är uttråkad", säger min äldsta son och suckar. "Det finns ingenting att göra. Kan jag inte få spela? Snälla?"
Jag skakar på huvudet utan att säga något. Ord är överflödiga. Vi har diskuterat frågan så många gånger att jag fått skavsår på stämbanden. Jag vill inte ha barn som sitter klistrade framför teven dygnet runt och försöker roa dem. De yngre är lättare att få igång än elvaåringen. De leker tafatt, spelar rollspel, hoppar studsmatta och leker med dockor utan att reflektera över bristen på tv-spel. De liksom bara accepterar situationen. Värre är det på den äldre fronten. Ilskeutbrott vävs ihop med syskonbråk, tillsättningar och tjat som gör mig galen. Jag försöker dra honom till badmintonnätet, få hjälp i vår stora trädgård, gå till pappa och se om han har något till sonen.

Idag är han hos en kompis, min älskade unge. Jag hoppas innerligt att datorn inte brinner upp därborta och att pojkens föräldrar kör ut de små.
Att bli mamma var och är det största i mitt liv. Jag har kämpat som ett djur för att få lyckan att hålla mina små i famnen, amma dem och älska dem. Att vara mamma är en stor uppgift som jag aldrig trodde jag skulle få. Nu är jag mitt i det, man bannar och kramar, får öronen fulla med tjat om glass, spel och annat. Volymen som fanns i deras röster när de klev ut från skolan har sänkts några oktaver, men hissas upp så fort de är fler än tre. 
"Jag är uttråkad", säger minstingen och lägger sig på soffan som storebror. Ett litet eko som älskar den större, kan göra vad som helst för honom, men ändå slåss med honom. Syskonkärlek, det största i världen. Nästan större än den vanliga kärleken, man till man, kvinna till kvinna, man till kvinna.
Sitt syskon väljer man inte. Det får man. Oavsett. Det gäller att förvalta det rätt. Älska i lagom mängd. Inte bli alltför besviken om det går fel.
Lilleman stiger upp när jag ber honom och sitter några sekunder senare djupt försjunken i legot. Han bygger världar och de krigar. "Pang, pang. Du är död", säger han och pekar med en pistol som är pytteliten på sin syster. Jag ryser och tänker på Israels stackars barn. Leker de månntro samma lek? Eller sitter de inklämda i ett skyddsrum med nallen i famnen och längtar efter fred?
Jag sätter mig med min älskling och berättar om det som händer därborta, långt borta. Berättar om hur barn blir skjutna, lemlästade av vapen de ibland inte ens ser, bara hör. Om nu Gud finns varför tillåter han dylika händelser. Låt männen som vill slåss träffas på en arena och slåss öga för öga, tand för tand, som män, riktiga män gjorde för länge sedan. Dra inte in civila, oskyldiga.
Som du hör berörs jag starkt av det som händer i världen. Vem gör förresten inte det? Det är väl engagemanget i sådant som berör som jag vill förmedla i mina berättelser. Ett fönster in till en annan värld. 

Som vanligt har jag varit tidigt uppe och reflekterat över tystnaden utanför vårt hus. Några ensamma fåglar pep och gav läten, men sjöng inte. Ett rådjur gick runt på täkten insvept i dimman. Grodor hoppade på vår infart i jakt på orädda flugor och maskar. Rädd att stiga på dem smög jag fram, lät ficklampan svepa över marken framför mina fötter. Nattfjärilarna drogs till skenet och var hotande nära att sätta sig i mitt ansikte. Obehagligt och något jag undvek genom att vifta med handen i luften.

Nu är alla uppe. Nymornade med John Blundgrus i ögonen. Zally jamar utanför dörren och vill in, orkar inte trycka sig in genom kattluckan jag vet är inställd på att släppa in men inte ut. Nyss kom Zabines femåriga kompis och ska stanna här idag. Det andra extrabarnet har vaknat och tagit en dusch. Hampuz ligger och gonar sig i sängen, försöker dröja med uppstigandet i det längsta, fångar värmen mellan tunna lakan. Zabine, lilla tröttmössan kommer intrampande och gnuggar ögonen. "Godmorgon mamma", säger hon och rör kroppen i en slingrande rörelse. "Jag älskar dig."

Behöver jag säga mer. Livet är underbart. 
Ha en underbar dag och krama ditt barn hårt. Tiden går alltför fort.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar