Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



15 augusti 2014

En början-708

Det hade varit en tuff dag. Jonas och jag jobbade så hårt att våra t-shirts var våta av svett. När jag lämnade av Mia vid tågstationen för att istället hämta två killar som skulle bo på vårt bed and breakfast några dagar, torkade jag mig med tröjärmen över ansiktet i syfte att se någorlunda anständig ut. Mia och jag kramades länge. Hon var min bästa vän och barndomskamrat, visste allt om mig och mina drömmar.
"Tack för att du kom", sa jag, och smekte hennes kind. "Jättegulligt av dig."
"Äh", sa hon och kramades. "Vi är väl vänner. Bästa vänner."
"Sköt om dig nu", sa jag utan att svara. "Jag älskar dig."
"Detsamma", sa hon och sprang till tåget som tuffade in på perrongen. "Ha det bäst, gumman. Hälsa Jonas och tacka för god mat."
Två killar i min ålder kom gående nerför trappan med en varsin ryggsäck över axeln. Den ena hade ljust, lockigt hår som låg tätt mot huvudet. En färgglad scarf var knuten över pannan och jag såg att det rann svett över hans ansikte. Det skulle säker bli ännu en varm dag, tänkte jag och registrerade att den andra kille hade mörkt, nästan svart hår.
"Är det ni som ska till Karlstens herrgård?" sa jag och tog emot den mörka killens ryggsäck.
"Mm", sa han och lade sin hand i min. "Ralf, heter jag, kommer från Hudiksvall."
"Nästan mina hemtrakter", sa jag och kände värmen från honom strömma mot mig. "Det finns vatten vid förarsätet om du är törstig."
Den ljusa killen kom också fram, tittade ned i backen en lång stund innan han slutligen höjde ansiktet mot mig och log. "Kul att ses. Micke Forsström, crossåkare från Forsa", sa han och log ännu mer. "Det var länge sedan."
Hjärtat slutade slå och marken rämnade och försvann. "Men", stammade jag. "Jag trodde. Att. Du var ..."
"Död? Nja, jag har fortfarande emfysem, men jag har ändrat livsstil, lagt av med både sprit och cigg. Just nu tävlar jag i crossåkning och har lite småskador, men annars mår jag tipp topp. Efter omständigheterna så att säga.
"Ditt efternamn stämmer inte", sa jag och kände att mina ben skakade. Bilder från min ungdom for framför mina ögon. Hjärnspöken som förföljt mig.
"Nytt liv, nytt efternamn", sa han utan vidare förklaringar.
"Hur kunde du ...?"
"Hitta dig?" fyllde han i och tog upp ett papper. "Kan man missa det? Du är inte direkt hemlig."
"Är du gift? Har du barn? Fru?", sa jag och längtade efter att kasta mig i hans famn. Minnet av hans doft hade väckt mig många gånger efter att vi gjort slut, och nu kände jag den igen.
Micke skakade på huvudet. "Nope."
Ralf kom fram till oss och gled med blicken från mig till Micke flera gånger. "Är det några problem?" sa han och ställde ned ryggsäcken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar