Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



8 september 2014

En början-723

"Varsågod farbror, fyrahundra jämt sa du." Jens sträckte över hundralapparna till den gamle mannen och skyndade sig ut. Bilen var ett kap och det skulle inte krävas många timmar i garaget för att göra den ännu ballare. Gubben måste ha varit senil."
Jens satte sig i den gamla Chevroleten och vevade ned fönstret. Vinden var ljummen och solen stack honom i ögonen.
När han svängde in på Marias grusgång gasade han några gånger och njöt av motorljudet. Åh vad han hade längtat efter en egen bil.
"Var har du fått tag på den där?" sa Maria och gled med blicken utefter bilens sidor. "Snygg."
"Köpt", sa Jens och försökte låta bli att känna alltför stor ångest över sättet han fått bilen på. Att lura gamla dementa gubbar satte honom inte precis på listan med Bra-att-ha-killar. "Sätt dig."
Maria öppnade dörren och smekte med handen över sätet. "Är det äkta skinn?"
"Visst", sa Jens och stängde dörren om henne. "Vart vill du åka? Du får bestämma."
En polisbil passerade sakta ute på gatan och Jens hjärta hickade till. 
"Varför flackar du så med blicken?" frågade Maria och följde hans blick. "När blev du rädd för polisen? Har du stulit bilen?"
"Nej, jag har betalat den med mina egna pengar."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar