Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



18 september 2014

En början-726

Jag hörde Eli prata med sin lillasyster i baksätet. Villorna vi passerade hade fördragna gardiner och solen smög försiktigt upp. I backspegeln såg jag vårt hus försvinna.
"Mamma, varför följde inte pappa med?", sa Eli och vände huvudet mot mig. Hans blåa ögon var fyllda med John Blundgrus och jag kände en tagg av dåligt samvete. "Han viljde säkert det."
"Vill, heter det", sa jag, och svarade inte på hans fråga.
"Mamma", sa Sara och drog i sitt bälte. "Ja måj illa."
"Älsklingar små", sa jag med låg röst. "Vi ska bara åka en liten bit till, sedan fortsätter ni med mormor medan jag åker vidare."
"Åh", utbrast Eli och skrattade. "Ja älskar mormor."
"Ja me", log Sara och trevade i kassen efter sin vällingflaska. "Men, ska inte du följa med?"
Jag skakade på huvudet och svalde flera gånger för att inte börja gråta igen. Det hade varit ett himla skvalande de sista veckorna, och jag vägrade fälla en endaste tår mer över det som hänt. Jag skulle klara mig och barnen skulle snart glömma mig. Hjärtat krampade vid tanken på att lämna dem, men det var min och vår enda chans. Mamma hade dyrt och heligt lovat att jag skulle få tillbaka dem när allt var över. Under tiden skulle vi endast höras en gång i månaden på ett bestämt klockslag.

2 kommentarer:

  1. Hej. Du får gärna skriva upp mig på din blogglista. www.piaw.se Jag håller på med min första bok och är i redigeringsstadiet. Har inte fått något publicerat än men skriver lite noveller och skickar in till tävlingar. Fin sida du har och en intressant ide med mördaren och den som ska intervjua. Har du kommit igång med den berättelsen?

    SvaraRadera
  2. Hejsan
    Jag redigerar den just nu. Tyvärr ligger livets måsten på rätt hårt och stoppar mig, men snart så ska det väl lugna sig på jobbfronten. Ha det gott

    SvaraRadera