Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



19 september 2014

En början-727

Det droppade från löven när jag gick under alle´n av träd. Solen sken igenom här och där och jag hörde några koltrastar picka efter insekter under buskarna. Ett rådjur skällde ute på ängen och ljudet från vinden överröstade nästan det andra. Mina fötter värkte efter att ha sprungit barfota på gruset och  om och om igen hörde jag hans ord.
En röd bil kom åkande nerför vår lilla grusväg och jag klev åt sidan, längre ned i diket för att inte bli överkörd. Damen i bilen vinkade glatt och log. Det var ingen jag sett förut, men jag befann mig i ett kraftigt rus och såg omgivningen suddigt, så hon kunde bo granne med mig utan att jag visste det.
"Hora", hade Alex skrikit och skakat mig så hårt att jag trodde att tänderna skulle falla ur. Egentligen stämmer det väl mer på honom, men jag sa inget. Det var bäst så.
Mina fötter blev leriga av jorden, och kalla. Iskalla. Damen i bilen försvann och jag klev ut på gruset igen. Grannens ena hund hoppade mot stängslet och skällde, om och om igen. Ett högt knackande fick mig att vända blicken mot fönstret och vinka.
"Vart är du på väg?" hörde jag en röst säga.
"Bort", mumlade jag och började gå mot landsvägen. 
"Vad sa du?" sa rösten som kom inifrån huvudet.
"Bort", mumlade jag och kände doften av skit. Det kom från grannens nedgrävda avlopp. Han vägrade lyda kommungubbarna och grävde helt enkelt ner ett tjockt rör där avföring och urin fick rinna ut i marken. Att göra iordning en trekammarbrunn som de andra i byn såg han som onödigt.
Soptunnorna stod och svajade som vanligt. Jag hade aldrig förstått varför en av dem var täckt av en blommig tapet, men anade nu varför det gjorts. Något vackert i allt unket och fult.
En ytterdörr stängdes hårt. Ljudet ekade över täkten.
Det var inte lätt att vara dotter till någon som pappa. Han var konstnär. Djup. Onåbar, men ändå inte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar