Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



4 oktober 2014

En början-736

Jag visste aldrig när han skulle dyka upp. Ibland väckte han mig genom att kasta sten på fönstret, och jag öppnade yrvaken med hårt bultande hjärta. Måhända min pappa var underlig i andras ögon, men jag älskade honom trots alla hans brister. För oavsett vad mamma och de andra sa brydde min pappa sig om mig mer än någon annan. Det var han och jag mot världen när vi träffades.
"Jessica", ropade mamma nerifrån köket. "Det är frukost."
Jag klädde på mig fort och knäppte halsbandet i nacken när jag gick nedför trappan. Det hade jag fått av pappa inatt. 
Så fort jag kom in i köket spände mamma ögonen i mig och såg ilsken ut. Hon pekade på det lilla, röda hjärtat som hängde runt min hals och fräste: "Vad är det där? Är det från honom?"
Det finns bra och dåliga skilsmässor. Mina föräldrar hade bråkat nästan jämt innan pappa tog sitt pick och pack och stack. Jag grät jämt i början. I skolan. Hemma. På natten. På dagen.
"Var han här inatt?" sa hon och slog handen i köksbordet så hårt att porslinet skallrade. 
Jag nickade och höll min hand runt hjärtat. Rädd att hon som vanligt skulle ta ifrån mig presenten.
Muttrande hällde hon i yoghurt i skålen jag en gång för länge sedan målat små blommor på. När mamma tog upp flingpaketet och skulle lägga i dem i skålen skakade hennes händer, och flingorna hamnade både i och utanför skålen.
"Du ska inte släppa in honom. Det har jag talat om för dig tusen gånger snart."
"Men ..." protesterade jag och suckade när hon började sin predikan. 
"Din pappa är inte riktigt vid sina fulla sinnens bruk just nu. Jag måste ..." började hon, men tystnade.
Jag sköt tallriken åt sidan och reste mig snabbt från bordet, sprang ut i hallen och drog på mig mina tennisdojjor, öppnade dörren och rusade nerför trapporna. Ut. Ut till friheten. Ut där inte någon kunde nå mig eller mina tankar. Det var fortfarande mörkt ute, och små, lätta snöflingor dalade ned i gatlyktans sken. Tennisskorna blev våta och fötterna kalla. Vinden blåste genom den tunna tröjan jag valt ur skåpet i morse. Min favorit bland alla andra. Pappas gamla.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar