Det låg högar av jeans staplade sida vid sida. I stora kartonger låg det färgglada t-shirts. I ytterligare en kartong låg det skor. Alla i samma storlek. Min.
Det hade börjat som en kul lek. En utmaning till mig själv. Redan som barn sprang jag och min farmor, ibland även mamma, på auktion. Med oss hem följde böcker i mängder, mattor i regnbågens alla färger, och varianter på det, koppar och fat, armbandsklockor som inte längre fungerade, och silverbestick som svartnat av ålder.
Som vuxen hittade jag olika auktionssajter att fynda på. Eller, rättare sagt, tävla på. Det var en nervpirrande kick att handla på det här sättet, och jag gömde allt i skåpen hemma. Rädd att bli påkommen och bli av med min dagliga kick. Vem behöver sprit eller knark, brukade jag tänka. Det här är både miljövänligt och billigt.
Avslöjandet kom när min son Kevin hamnade hos skolpsykologen. Han och en kompis hade slagits. I slagsmålet gick Kevins jeans sönder. De jag ropat in på auktion och som bara fanns i ett enda ex i hela världen. Med tårar i ögonen talade han om för psykologen vad som pågick i vårt hus. Att jag satt uppe hela nätterna med datorn, och om paketen som låg i vår brevlåda eller hämtades på posten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.