"Slöjan ska på!" skrek Fati och tryckte ned den över Fadimas huvud. "Du går INTE UT utan den."
Han stängde igen båda dörrarna in till rummet och tog fram den svarta piskan, lyfte Fadimas tygstycke och klatschade till med ände på piskan över hennes vader. Han slog en till gång, och ännu en, sedan lade han verktyget för misshandeln på bordet framför henne och pekade på det. "Trotsar du oss får du skylla dig själv."
Hon darrade och kände att hon pinkat på sig, igen. Det hade blivit svårt att dölja doften för klasskompisarna och många av killarna slängde ur sig okvädingsord så fort de hann.
Dörren öppnades och mamma kom in. Hon bar en vit flaska i handen och en bomullstuss. Utan att säga något visade hon med en rörelse att Fadima skulle dra upp sin klänning.
"Varför trotsar du honom hela tiden älsklingen min? Han vill dig ju bara väl."
"Det är hans religion. Inte min", snyftade Fadima och önskade att mutti skulle komma och bo hos dem igen. Hon hade aldrig accepterat pappas slag.
"Vi måste vika oss, älskling. Vi måste. I alla fall ett tag, tills jag hittat ett nytt boende. Sverige är ett bra land, och du måste lära dig språket så fort du kan. Jag börjar på kurs nästa vecka."
Hon satte på ett plåster över såren och klappade dottern lätt över rumpan. "Du är stor nu, älskling. Du måste göra som han säger."
Fadima drog på sig den svarta slöjan och knäppte den över ansiktet. Han skulle minsann få se att hon var starkare än honom. Han skulle få se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.