Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



22 oktober 2014

En början-750

Jag skulle äntligen få ett eget rum, och mamma hade lovat att åka med mig till Ikea och köpa nya möbler. Allt, allt skulle vara nytt. Inga mörkbruna, tråkiga, knarriga fåtöljer, och inga garderober som liknade lutande tornet i Pisa. Gardinerna var inte från åttiotalet och väggarna var vackert vitmålade. Rummet hade tömts på saker och jag hade redan tillbringat åtskilliga timmar på Ikea och en massa andra möbelbutiker.
Vi tog vår stora pickup. Mamma hade inte kört den så många gånger och saktade in i varje kurva. Solen lyste och jag var glad. Äntligen skulle jag få flytta ut ur mitt och syskonens gemensamma rum. jag var redigt less på brorsans snarkande och fisande. Kojan som pappa byggt under min säng verkade ha minskat i storlek vartefter jag växte, och jag fann inget större nöje i att sitta instängd där med kompisar.
Mamma satt tyst med blicken framåt. Jag såg att bröstkorgen rörde sig och det mörka håret lockade sig i pannan av svetten som sipprade fram. Hennes läppar var hårt sammanbitna och hon höll så hårt om växelspaken att handen vitnade.
"Är allt okej", sa jag och såg henne nicka.
"Tyst, jag måste koncentrera mig", mumlade hon och bet sig i underläppen när vi mötte en långtradare som jag visste skulle till vattenverket längre bort.
Mamma bromsade och stannade.
Jag satt tyst en lång stund och väntade på att hon skulle köra igen, men inget hände. Bil på bil passerade och tutade högt på oss eftersom vi stod i en kurva.
"Du måste nog trycka på den där", sa jag så högt att hon hoppade till.
Mamma tryckte in den röda trekanten och den blinkade.
"Kan vi åka hem igen?" sa hon med trött röst. "Jag fixar inte det här. Pappa får åka med dig istället. Min lilla bil är så mycket lättare att köra."
"Du lovade", snyftade jag och såg alla mina drömmar grusas. Pappa skulle aldrig ens drömma om att gå in i en affär, och absolut inte Ikea. Han var av den gamla stammen, de där som aldrig gör ett dyft hemma och föredrar att mecka med bilen framför att åka utomlands.
Mamma vände sig mot mig och log.
"Snälla?" sa jag och lade handen på hennes arm.
Mamma tog ett djupt andetag, tryckte på knappen för att stoppa blinkningarna och lade i en växel.
Hon tryckte på gaspedalen och vi for iväg med ett skutt.
"Heja", ropade jag och höll i mig i handtaget på dörren när hon tog en kurva alldeles för fort.
"Det här gör jag för din skull!" skrek mamma och vevade ned fönstret. "Är det inte väldigt varmt här inne?"
Huttrande motstod jag impulsen att dra på mig jackan och nickade.
Mamma mötte min blick sekundsnabbt och log igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar