Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



29 oktober 2014

En början-755

Jag tittade ner på trafiken långt därnere. Det hisnade i magen och jag kände mig illamående. Några ynka steg var allt som behövdes, sedan skulle jag vara inne i värmen igen. Det hade varit lätt att ta sig upp på stegen som satt utanpå byggnaden, men jag frös om fötterna och händerna liknade isbitar. Att gå ut och kasta soporna iklädd bara mässingen hade inte varit någon bra ide´. Nu stod jag här, naken och utlämnad. Jag tog ett långt steg och hoppade ner på nya grannens balkong, smög över till andra sidan och skulle precis ta ett långt kliv över till min balkong, när dörren öppnades.
"Stopp där", sa mannen och höll något i händerna som såg ut som en påk.
Jag värjde mig med händerna och kisade mot ficklampan han riktade mot mig. 
"Stanna, sa jag", röt han och höjde påken, som jag nu såg inte alls var någon påk, utan ett gevär.
För hundrade gången i mitt liv svor jag över min stumhet och satte mig på huk för att han skulle lugna sig. Med händerna lyfta försökte jag göra mig förstådd. Teckenspråket var mitt enda kommunikationssätt.
"En kvinna? Vad i helvete gör du på min balkong? Rör dig inte."
Gråtande tecknade jag förlåt, och en massa annat som han säkert inte förstod.
Jag hackade tänder och fötterna började frysa fast i golvet. Det gjorde ont överallt.
Mannen rynkade på pannan och verkade vela mellan att stänga dörren och dra in mig i värmen. Han sänkte geväret och lyste på mig igen. Skakande på huvudet bet han ihop så hårt att läpparna blev nästan osynliga.
Jag slog armarna runt mig själv.
"Oj, förlåt , här står jag och tjafsar. Kom in vännen. Kom in", sa han och gled med blicken över mig. "Är inte vi grannar?"
Jag nickade och kände att mitt nytvättade hår frusit till is.
Han skrattade till och drog till sig en turkos filt som låg i soffan. Snabbt virade han in mig i den och lade sin arm över mina axlar. "Kom in vet ja. Du är stelfrusen."
Jag log försiktigt och drog en suck av välbehag när jag kände ett varmt golv under fötterna.
Mannen gnuggade mina vita händer och jag grimaserade när det började sticka i dem.
"Vi tar frågorna sedan", sa han och gick ut i köket. Några sekunder senare återvände han med en kopp ångande te. "Det här är egentligen mitt, men du ser ut att behöva det mer. Jag har bara smakat. Hoppas du inte har bacillskräck?"
Jag skakade på huvudet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar