Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



29 oktober 2014

En början-756

Mexico, sol och bad, sena nätter, kanske en flirt eller två. Det hade varit min plan. Som vanligt blev det inte som jag ville. Flyget var försenat, hotellet luktade ankskit och cigarretter, och det låg långt ute på landet, öde utan möjligheter att åka vare sig buss eller bil.
För att inte helt förgås av leda gick jag långa skogspromenader och träffade på spindlar stora som mattallrikar, insekter som glänste som silver och en underlig tvåmeters ödla som vägrade lämna mig.
En dag bestämde jag mig för att gå extra långt in i djungeln. Jag bar naturligtvis kängor och heltäckande byxor. 
Guiden på det sunkiga hotellet ryckte på axlarna och sade något på ett språk som antagligen var inhemskt mayaspråk när jag på stapplig spanska försökte få tips på var jag skulle gå. Mannens raka, stolta näsa rynkades och de grova, ärrade händerna viftade i luften. 
Jag gjorde en grimas och drog upp axlarna med händerna utsträckta med handflatorna uppåt.
Han drog upp en karta ur bakfickan. Den satt knappt ihop i vikningarna och här och var syntes stora cirklar som låg i varandra. Jag fattade ärligt talat inte alls vad jag såg.
Mannen tryckte ned den i mina händer.
Jag tog emot den och följde en prickad väg med fingret, mötte hans blick och nickade.
Han nickade tillbaka och sa något igen.
Jag gav tillbaka kartan, men fick den tryckt i händerna igen.
För att den inte skulle gå helt itu, vek jag den omsorgsfullt och lade ner den i min väska.
"Ciao", sa jag och gick min väg.
Djungeln bakom hotellet var rensad och en stig gick in. Stora spindelvävar syntes mellan träden. Rysande av obehag drog jag igen den tunna jackan jag varit smart nog att ta på mig, och kollade samtidigt att kängorna var ordentligt knutna. Dags för lite äventyr, tänkte jag och gick längre in.
Väskan där jag förvarade vatten och några mackor slog mot höften när jag gick med taktfasta steg. En grov vasstandad slingerväxt stoppade mig, men sköts åt sidan med hjälp av foten.
Stigen blev allt smalare, men jag såg små skyltar här och var och antog att det var guidens verk. Så länge jag såg dem kände jag mig trygg.
Solen värmde min rygg trots att den lyste långt ovanför djungelbältet. Jag såg att det droppade från bladen som var lika stora som en toalettsits. Emellanåt nåddes mina öron av ett högt tjutande läte och efter några timmars marsch såg jag fågeln som var ursprunget till det. Den var gyllengul och hade små tofsar på huvudet. Plötsligt rasslade det till i vegetationen, och jag såg en svart/vit randig svanstipp. Vad var det? För att förbereda mig hade jag läst allt jag kommit över om djurlivet i Mexico. Ormar var ofta giftiga här, och det gällde att tänka sig för innan man satte sig på huk och gjorde sina behov. Cikadorna sjöng. Min första reaktion var att stanna och vända tillbaka mot hotellet. Efter bara några steg stannade jag igen och slog med ena knytnäven i den andra handen. Vad löjligt att få panik över en liten kroppsdel på ett djur. Djuret var säkert lika rädd som mig och borta nu. Mycket riktigt var den borta och hur mycket jag än rafsade runt bland löven med en pinne, hittade jag ingenting. Leende kastade jag bort pinnen och fortsatte stigen fram. Vad det än varit fanns den inte kvar och jag kunde inte göra något åt det, tänkte jag. En blågrön stor skalbagge kom surrande i luften och landade på ett av bladen. Den är vacker, tänkte jag och klev utanför stigen med ena foten.

I ena stunden befann jag mig på stigen, i nästa vilt skrikande, kantande nedför en lång lerig brant. När jag äntligen stannade var jag blöt och lerig, händerna smärtade och ett djupt sår syntes över ena låret.
Ett klickande ljud hördes uppifrån och jag höjde blicken. Jag satt framför ett träd med en diameter på flera meter. En klocka satt ovanför en vackert ornamenterad dörr, och ett dubbelfönster var placerat cirka en meter ovanför dörren, lika vackert dekorerad. Ett högt hoande gjorde så att jag hoppade till. En uggla, här, tänkte jag och såg hur den fällde ut sina vita vingar och flög iväg. Att det fanns en dörr och ett fönster kändes så absurt att jag inte riktigt fick in det i huvudet.
En randig svanstipp petade ut genom ett hål vid trappans högsta plan och jag vågade inte röra mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar