4 november 2014

En början-760

Peter Ivarsson var ingen vanlig man. I alla fall inte i hans egna ögon. Han bodde i det stora huset som en gång tillhört hans farbror och låg på en kulle en bit utanför byn. Peter Ivarsson lät vildvinet och de taggiga buskarna växa vilt mot murarna som omgärdade huset, men höll vägen upp till huset pedantiskt ren. I trädgården var alla buskar formklippta och rabatterna rensade.
Att vara ensam berörde honom inte alls. Det var till och med så att han föredrog ensamheten.
Peter Ivarsson hade aldrig lärt sig läsa, och hans hemhjälp, Olga som kom en gång i veckan skötte betalningen av räkningarna och städade.
De få gånger han startade sin gamla jeep och tuffade ner till byn pratade han bara med de som han handlade av, de övriga ignorerade han. Även om de många gånger försökte vara vänliga och heja.

Eftersom det var tisdag visste Peter Ivarsson att de flesta jobbade och att det skulle vara tomt på folk. Han sneglade på några män som satt inne på ett fik han passerade och saktade på stegen, men skyndade strax på stegen igen.

Med bilen fylld av matvaror och en och annan tidning åkte Peter Ivarsson den slingriga vägen hemåt. 
En hare sprang upp på den svarta asfalten och det var bara en häftig inbromsning som hindrade bilen från att döda djuret. 
"Förbannade harpalt", sa Peter Ivarsson och lade sina skakande händer på ratten och gasade iväg. Men han var mer berörd än han visste och tappade kontrollen och for ner i diket. Bilen rullade över på taket och blev liggande. Muttrande spände Peter av sig bältet och kravlade ut ur bilen.
En bil stannade på vägen och en äldre kvinna i pälskappa kom mot honom. Hon höll händerna över munnen och vajade fram och tillbaka. "Uj, uj, uj, ett sådant elände. Hur mår du? Ska jag ringa ambulans?"
Peter Ivarsson stånkade när han gick uppför slänten.
Kvinnan mötte honom halvvägs och räckte honom handen. "Här, kom så ska jag hjälpa dig. Jag vill att du kollar upp dig på sjukhuset", sa hon och drog med honom till sin bil.
"Det är inget fel med mig. Kör mig bara hem så klarar jag mig."
Kvinnan drog med handen över Peter Ivarssons ena kind där det rann blod. "Jag har ett första hjälpen kit i bilen. Låt oss börja med det. Känner du dig yr? Har du ont någonstans?"
Han skakade på huvudet och suckade när hon propsade på att han skulle sätta sig i bilen.
Kvinnan öppnade en väska med ett stort vitt plustecken på och tog fram en flaska, några plåster och en febertermometer.
Peter Ivarsson satte sig på yttersta kanten på sätet. Han tittade på jeepen och svor lågt. Nu skulle människorna nere i byn få något att prata om. Hoppas nu bara att det inte kom en tidningsmurvel från kommunbladet.
"Sitt stilla nu, så ska jag göra dig ren. Du har blodat ner både skjortan och hela kinden. Det ser säkert värre ut än det är. Det brukar vara så."
Hennes röst verkade komma ur en tunna, och ljuset försvann, drog ner honom i ett mörkt, kallt hål. Ekot från kvinnans röst följde med honom.

När Peter Ivarsson vaknade igen låg han på en säng. Dock inte sin egen. Överkastet hade små, rosa rosor, och på golvet låg en grisskär, fluffig matta. Från en öppen dörr hördes kvinnoröster, en äldre som han antog tillhörde kvinnan, och en yngre, gällare. Det luktade mat och en trave böcker låg på nattduksbordet. Han kände på fickan efter den välbekanta rundningen av plånboken. Jodå, den fanns där, och nycklarna låg i framfickan. På kinden hade hon placerat ett avlångt plåster.

2 kommentarer:

  1. Hat och en gnutta kärlek måste jag läsa mer om. Visst är det bra med kvällstidningarna? Dom kan verkligen ge skrivuppslag på löpande band.

    SvaraRadera
  2. Jag hittar mycket i tidningar och naturen. Hat och en gnutta kärlek ska "bara" redigeras. Jag väntar på att få komma in i skrivarstugan. Det kliar i fingrarna av skrivlust.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...