Att någon slås eller utsätts för psykisk tortyr kan aldrig, aldrig rättfärdigas oavsett vad personen som gjort det tänker. Om jag någonsin skulle se någon bli utsatt skulle jag agera. I alla fall tänkte jag så, innan den där dagen, en solig marsdag när fåglarna kvittrade i träden och måsarna flög högt uppe i skyn bland molnen. En underbar, härlig dag när det doftade vår i luften och tussilagon blommade i diket.
Det var nämligen inte någon som blev utsatt, det var jag. En längre tid, mycket längre än jag kunde minnas hade min man tagit för vana att pika mig för allt och inget. Vet du att det är tio gånger jävligare att möta psykningar än slag. Jo, det är sant. Ett slag känns i stunden medan ord svider för alltid. Man får inga blåmärken som bleknar.
Jag minns inte exakt vad min man sa, bara tonen och doften från hans andedräkt. Jag minns till och med kläderna han bar, den randiga skjortan jag gett honom i present samma år och de mörka jeansen.
När en citronfjäril fladdrade förbi oss slog han mot den med öppen handflata. Tystnaden som alltid omslöt oss som ett varmt, kvävande täcke fick mig att kippa efter andan. Eller? Var det skräck?
Varför jag inte gick? Det fanns tusen och ingen anledning. Idag kan jag säga att det enbart var av dumhet jag stannade. Rädsla att inte klara mig ensam.
Idag är jag fri. Ensam.
Rädslan kan övergå i lättnad när känslan av att man vet att man klarar sig själv kommer!
SvaraRadera