Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



17 november 2014

En början-768

"Vad är det här för stenröse?" hojtade Wilma bakåt till de andra. "Har ni sett det förut?"
Adam ålade sig närmare henne och förbannade sig själv över att ha varit så urbota dum och följt med på grottforskningen.
Jules ville naturligtvis visa sina kunskaper och ålade sig jämte honom. "Det är nytt för i år. Säkert några ungdomars verk. De brukar hålla till här ibland."
"Här?" sa Wilma med häpen röst. "Hur kommer de ner hit?"
Jules ålade sig förbi Adam och slängde en kort blick på honom innan han tog tag i hennes fot. "Om jag var som du skulle jag ta det lugnt här. Man vet aldrig hur stabila de där är." Han nickade mot högen av stenar som verkade ha blivit inkilade i varandra. "Det finns dem som dött här nere."
"Och det säger du först nu. Nice guy. Är det något mer du inte sagt?" muttrade Wilma, ignorerade hans varning och ålade förbi stenröset. Det var lerigt och doften av jord och sten hade mött dem redan vid öppningen till grottan, men här kändes det en stickande doft, som av ättika, eller något annat.
"Hörru tjejen. Det är ingen tävling det här", skrek Adam. Orden studsade runt i den låga grottan, knappt en meter hög.
Några stenar ramlade från det låga taket och drog med sig damm.
"Tysta", viskade Jules. "Är du okej?" fortsatte han.
"Jag är okej. Brukar det hända sådant här?" sa Wilma och kände att flätorna var alldeles nedkletade med lera. När hon lyste på väggarna såg hon massor av gråsuggor och svarta skalbaggar. Längre bort hängde en fladdermus. Den hade virat in sig i sina vingar och lutade in ansiktet mot bröstet.
"Ibland", viskade Jules. Hon hörde att han hasade närmare henne och kände doften av hans aftershave. I vanliga fall skulle hon inte haft något alls mot att tillbringa tiden med två unga, snygga män. "Vad tror du? Ska vi vända tillbaka?"
"Det är närmare att fortsätta", viskade han och lade handen på hennes fotled. "Du blöder. Gör det ont?"
Wilma skakade på huvudet så gott det gick.
Adam vände sig bakåt och funderade på att gå tillbaka. Tänk om det rasat längre fram, tänkte han. Då skulle de få gå tillbaka hela vägen. Han drog ett djupt andetag och kände hur det sved till i näsan. En skalbagge kilade över hans hand och fortsatte upp på väggen. Vad skulle jag med på det här och göra?
Ett ljus syntes långt bort. Ett skarpt fluorescerande.
"Ser du?" sa Wilma och tog tag i Jules som drog ålade sig närmare henne. "Vad kan det vara?"
"Ingen aning. Andra turister, kanske. Ungdomar som busar."
Ett guldfärgat, svävande ansikte lösgjorde sig ur skenet. Det syntes ingen kropp och ansiktet bar en krona med fem, hornliknande flikar som hängde över pannan.
Alla tre flämtade till, och Wilma backade rätt in i Jules som skrek när hon satte knäet på hans hand.
"Se dig för", fräste han.
Adam backade också. Rätt in i stenröset. Det ekade i grottan när det rasade. Dammet yrde och han ålade sig snabbt till Wilma och tryckte ned hennes ansikte i sitt bröst. "Håll andan", rosslade Adam och blundade. Herre Gud låt det gå snabbt, tänkte han.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar