Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



21 november 2014

En början-771

"En del av de där vill tydligen bli dödade", muttrade farbror Emil och girade tvärt åt sidan och bromsade när en pojke i min egen ålder kilade över gatan. Han drog en trävagn efter sig som var fylld med allehanda ting och det yviga, svarta håret hade nog aldrig kammats. Kläderna hängde på den smala kroppen, och ärmarna på tröjan hade trasats sönder i ändarna så att de smala handlederna syntes. 
"De kanske inte har lärt sig trafikvett", sa jag och försökte möta pojkens blick. "Många här har inga föräldrar. Det säger mamma."
När jag fick kontakt med pojken drog han upp en smutsig trasa ur fickan och viftade med. "Clean window, cheap", ropade han och hoppade upp på huven på bilen. "Cheap, cheap very cheap", fortsatte han.
Farbror Emil snörpte på munnen och tog upp en cigarr som han tände. När jag hostade av den starka doften, tryckte han ned spetsen i askkoppen och såg på mig över glasögonen som glidit ner på nästippen. "Ska du och jag göra en god gärning idag", frågade han och öppnade bildörren. Innan jag hann fatta vad han skulle göra hade farbror huggit tag i armen på pojken och dragit in honom i bilen.
"Ah, you want sex", skrattade pojken och log så stort att ögonen såg ut som två streck. Han slängde en snabb blick på mig och tog av sig tröjan. När han vände ryggen till mig såg jag långa, tjocka ärr på ryggen. 
Jag stoppade honom genom att lägga handen på hans axel. "No sex", sa jag allvarligt.
Farbror slängde pojkens vagn på vårt flak och satte sig bredvid pojken. "Friends", sa han och lade sin hand i pojkens. "Friends."
"Ali", log pojken och spottade i handen, drog med den andra handen i den och torkade sedan av sig på kläderna. "Friends."
Jag kände doften av urin och alkohol etablera sig i bilen, men ville inte verka oartig. Vår lilla pickup rymde två i bästa fall tre personer, och då var det fullt. Vi satt på en limpa av skinn. Farbror Emil skulle nog egentligen behöva gå ner minst tio kilo och svettades kopiöst. Hans mustasch blänkte i solskenet och några svettdroppar hängde i ändarna på hårstråna. 
Ali vinkade åt några pojkar vi passerade och skrek något på spanska. Han verkade inte alls brydd över att ha blivit upplockad på gatan. De vita tänderna såg nästan onaturligt jämna ut, och han kliade sig oavbrutet i huvudet.
"Han har nog loppor", sa farbror Emil och sa något till pojken.
"Vad sa du", frågade jag.
"Jag sa att han skulle få ett bad och nya kläder."
Mina shorts klibbade mot huden, och t-shirten blev svart på sidan jag vänt mot pojken.
Mexico var ett vackert land, långt mycket vackrare än jag trodde innan  vi, mamma och jag, flyttat hit. Jag förstod spanskan allt bättre och kunde till och med göra mig förstådd ibland. Nästa vecka skulle jag börja i skolan var det bestämt. En skola för utlänningar, mestadels amerikaner. Mitt bleka ansikte väckte både avsky och förundran i Mexico. Jag var en Gringo. En av de rika som utnyttjade landet till min favör, använde befolkningen i mina affärer som jag arrenderade ut till välbärgade mexare, dyrt, dyrt. Nu stämde inte det på mig, men jag såg ibland mexikanare spotta efter mig.
"Det luktar så speciellt här", sa jag och tittade ut på husen vi passerade. Små plåtruckel stod sida vid sida med stora tegelhus med vackra trädgårdar och extremt välskött gräsmatta. Det var som att de som bodde där ville poängtera sin rikedom för alla som passerade.
"Jag älskar doften", sa farbror och lutade ut huvudet genom fönstret för att dra i sig luften. "Jag får aldrig nog."
Vi passerade en skog av Limeträd och en syrlig doft slog in i kupén. På andra sidan såg jag en Tukanfågel. Färgerna gnistrade i solskenet och den långa näbben ingav respekt. Jag hade ingen önskan om närkamp med en sådan. 
Ali lutade sig mot mig och gav till ett läte. Jag blev överraskad när fågeln svarade och satt med gapande mun tills farbror puttade till hakan på mig med ett skratt. 
"Glöm inte att de lever tätt inpå naturen."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar