Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



22 november 2014

En början-772

Ralf och Kjell bröt upp golvet med hjälp av en varsin kofot. Knakandet och doften av gammalt sågspån blandade sig med dammet.
Ralf lättade på ansiktsmasken och strök sig över pannan. "Det är segt virke i det här golvet. De kunde sina saker förr i tiden. Vet du från vilket årtal huset kommer?"
Kjell stoppade och tog av sig masken han med. De borstiga ögonbrynen var täckt av sågspånsdamm och svetten hade gröpt ur långa fåror över pannan. Kepsen satt bak och fram. "Början av nittonhundra tror jag. Det stod ett årtal nere vid porten. Här på Östermalm byggdes nog de första kåkarna på artonhundratalet. En sådan här våning får man sällan se insidan av. De går oftast i arv och läggs sällan ut till försäljning."
"Hur fick Magnus tag i den? Lägenheten är ju enorm. Hur har han egentligen råd?"
"Råd? Kjell skrattade och drog av sig handskarna för att massera fingertopparna. "Den jäveln fick den i arv av en avlägsen släkting. Tydligen har deras släkt bott här i evigheters evigheter."
Ralf samlade ihop golvplankorna de brutit upp och lade dem i en hög. 
"Nä, ska vi fortsätta, det är snart dags för lunch. Förresten, känner du vad det luktar konstigt härinne? Det fanns inte när vi började."
Kjell nickade och höll för näsan. "Det luktar pyton. Är sågspånet mögligt?"
Med gemensamma krafter bröt de upp ytterligare en planka och lade den med de andra.
"Det här kommer att ta lång tid. Om vi börjar från varsin sida och möts på mitt går det säkert fortare", sa Kjell och tog upp cirkelsågen. "Jag har god lust att använda den här, men då rasar väl hela skiten.
Ralf skrattade och slog ner spetsen på kofoten i golvet mellan plankorna, sedan hängde han med hela sin vikt på det. Med ett högt brak for golvplankan upp och blottade ett litet, avlångt tygpaket.
"Shit", väste Kjell och satte sig på knä med ena handen över munnen och näsan. Han förde tygstycket åt sidan för att där mötas av mer tyg.
"Vänta så hjälps vi åt", sa Ralf och höll för näsa och mun han med. "Det stinker verkligen."
"Borde vi ringa polisen, eller?"
Ralf tog fram mobilen och fotograferade paketet. "Okej, vi lyfter det och lindar av resten. Tänk om det är en skatt?"
Kjell tog tag i övre delen av paketet och kände hur något rämnade inuti. Med ett tungt brak och skramlande ramlade paketet ner. "Vi måste göra det samtidigt", sa han och pekade på nedre delen av paketet. "Gud, så spännande."
När de fått upp tygpaketet på golvet lindade de försiktigt upp det. Två varv in låg flera guldringar med inskriptioner inuti. 
"Vänta, jag vill fotografera innan vi går vidare", sa Ralf.
De lindade upp två varv till och hittade ett skelett. Det låg hårtussar och en klänning på det.
"Fan, så läskigt. Det är ett barnlik", viskade Ralf och fotograferade igen. Han tog upp en av ringarna mellan tummen och pekfingret och försökte läsa vad som stod i den. "Det står ett årtal här, men jag ser inte vilket. Du kanske har bättre syn än mig", fortsatte han och lämnade över ringen till Kjell.
"Det är i alla fall en tolva på slutet. Vänta lite, helvetes djävlar grabben. Det står fan i mig arton framför. fatta, artonhundratolv. A-r-t-o-n-h-u-n-d-r-a-t-o-l-v. Den måste vara värd en förmögenhet." Han grävde i sågspånet och kände något hårt mellan fingrarna. Det var ytterligare en guldring, men en som man har i örat. Den var svagt rundad och hade en dekor mitt i.
"Finns det en till?" mumlade Kjell och grävde bland sågspånet. "Vi kommer att bli rika."
"Jag har sett en sådan här förut", sa Ralf och höll upp ringen mot ljuset. "Mamma släktforskade och hittade några foton med en avlägsen släkting som bar en liknande ring i örat. Tydligen hade han varit sjöman. Ringen skulle betala hans begravningskostnader.
"Sällan att det bott en sjöman här", utbrast Kjell och fotograferade. "Jag skickar bilderna till Magnus och frågar vad han vill att vi ska göra med liket och det andra."
Ralf slog bort telefonen. "Stopp nu. Vi kan inte berätta om det här för någon. Inte ens Magnus. Har inte han nog med pengar som det är? Vi kan dela på skiten och flytta från landet."



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar