Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



24 november 2014

En början-773

Selma satte sig ner på huk och drog med fingrarna genom mattans fransar. De måste ligga rakt, annars kliade det i fingrarna att få räta till dem.
Mormodern log och vände blicken till stickningen hon höll på med, ett par vantar den här gången. Ett par turkosa med små vita tofsar vid handlederna. Hon visste inte riktigt när Selma börjat med det hon gjorde, men emellanåt blev det vansinnigt irriterande att se det tioåriga barnbarnet rätta till saker som stod på sned, och gardiner som hängde ojämnt. "Är det bra nu", mumlade hon ner i stickningen.
"Ja", svarade Selma och reste sig upp. "Mormor?"
"Mm."
"Varför har du så många böcker?"
"Vad menar du?"
"Hela bokhyllan är full, och ditt nattduksbord, och i köket står det flera stycken på bänken, till och med inne på toaletten ligger det några böcker."
Mormodern skrattade åt flickans iakttagelseförmåga. "Jag gillar att läsa, förstår du."
"Men, kan inte alla stå på ett ställe. Jag blir yr i huvudet."
Mormodern reste sig med ett lågt stön och tog Selmas hand. "Kom, jag vill att du ska se en sak."

De gick genom huset och stannade inte förrän de nådde en mörkbrun, sliten dörr. Handtaget hade varit guldfärgat en gång, men antagit en mörkare ton och små flaggor låg nere på golvet. På dörren stod texten Go in på ägen risk
Mormodern tog upp en nyckel ur byxfickan och tryckte in den i låset. Först var det trögt att dra runt nyckeln, men till slut gick det, och dörren öppnades med ett högt knirrande.
"Vem har bott här?" sa Selma, och ställde sig bakom mormodern som drog fram henne och föste in henne i rummet. "Rör inget, bara titta. Lova mig det", viskade hon och sköt upp dörren tills det inte gick längre.
Selma höll andan och gled med blicken över väggarna. Allt, allt i rummet stod ordentligt i rad. Tre gitarrer hängde på väggen, och en massa sångböcker stod på en hylla jämte. Mitt på skrivbordet låg en penna, ett sudd och en hög vita papper. På högra kanten av skrivbordet hade någon fäst fast en kalender. Selma försökte se årtalet, men lyckades inte. "Vem bor här?" viskade hon och tog upp en liten speldosa som stod på en hylla. "Får jag prova den", frågade hon och väntade inte på svar.
Mormodern nickade och strök bort en tår som rann över den fårade kinden. "Var försiktig bara. Den är gammal."
Det spröda ljudet från speldosan fyllde rummet. 
Selma drog med fingertoppen över några vita porslinhästar som stod i flock på hyllan. När hon tittade på fingret såg hon att det var rent.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar