"Hur gör vi nu?"
"Vadå gör", frågade jag och tittade på tavlan som hängde bakom psykologen.
"Eftersom vi anser att du inte behöver stanna här längre måste jag fråga dig om du har någonstans att ta vägen? Ett boende."
Jag funderade på att ta en av hans pennor och fullborda linjen någon på börjat på målningen. Det störde mig att den bara stoppade, att ansiktet var halvt på kvinnan. Hon saknade både kind och ögonfransar på ena sidan.
Psykologen lade handen på min ena axel och ruskade den: "Hallå, jag pratar med dig."
"Har inte jag samma värde som andra" frågade jag och lutade huvudet på sned.
"Du är frisk nu."
"Beror på vad du menar med frisk", svarade jag och fortsatte studera tavlan medan frågorna hopade sig i hjärnan. "Det är din tolkning."
Jag såg att han rynkade den solbrända pannan.
"Varför ser inte jag det? Känner tillfredsställelsen att finnas? Är det inte bara så att ni behöver min sängplats?"
Uttrycket i hans ansikte var svar nog. Med en harkling bläddrade han i min akt, eller vad de nu kallar det.
"Jag bor hemma fortfarande. Står inte det i mina papper", fortsatte jag och drog med fingrarna över det släta tyget på mina byxor. När jag kom till skarvarna vilade jag där några extra sekunder, lät fingertopparna äta av det dubbla tyget.
Ljudet från bläddrandet ekade i min hjärna. Det kändes som om det var första dagen i mitt liv, som om jag nyss halkat ur min mors livmoder. Jag öppnade munnen och skrek den nyföddas klagan över att skiljas från tryggheten i livets vatten.
Psykologen rusade upp och omfamnade mig.
Jag frigjorde mig från hans famn men hann känna en stickande nikotindoft från den svarta, stickade tröjan.
"Om du vill kan du stanna en natt, vänja dig vid tanken att åka hem. Vi har nog en säng på ..." Han bläddrade i papperen och i sin almanacka som låg uppslagen på skrivbordet. "Inne på femtiofemman har vi en ledig bädd, men då måste du lova att åka imorgon. Utan sådant här trams. Du är frisk nu."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.