Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



4 december 2014

En början-778

Flaskan snurrade runt, runt och stannade framför Leilas fötter. Hon satt likt de andra, i skräddarställning. Tjejerna fnittrade och väntade på att hon skulle säga något, men hon satt tyst och tittade på flaskans öppning som om den var en orm, redo att hugga hennes bara fötter. Det luktade jul i rummet, och en burk pepparkakor stod på bordet med två spritflaskor bredvid. Hembränt, naturligtvis. Alltid, alltid hembränt.
Sara som satt närmast Leila kunde inte hålla tyst längre, och lutade sig mot henne. "Nå, vad säger du? Sanning, eller konsekvens?"
"Jag vet inte", mumlade Leila och tittade på de andra som satt i ringen. "Konsekvens, kanske, eller nä, jag tar nog sanning. Det verkar enklare."
"Ta du sanning", sa Marie och snurrade en lång, svart hårtest, mellan tummen och pekfingret. "Det här kan bli intressant."
"Okej, jag gör som du säger", mumlade Leila samtidigt som hon tog tag i flaskhalsen och ställde upp flaskan på golvet. "Sanning."
Det röda håret ringlade sig över ryggen och slutar precis ovanför stjärtskåran. Blåa, bruna och melerade ögon mötte hennes bruna. Deras var nyfikna, lätt arroganta, hennes oroliga. Det prasslade av kåporna flickorna bar, och om man tittade ordentligt syntes en tatuerad blomranka på deras högra tinning.
Marie vände sig mot Leila och tog hennes händer i sina: "Jag har en fråga, men vet inte om du vågar svara på den."
"Jag har väl inget val", sa Leila och tryckte in naglarna i handloven.
"Det är bara en lek, inget annat" sa Sara.
"Vänta", ropade Gunni, som hittills suttit tyst och lyssnat på de andra. "Jag vill gärna tända ett ljus. Är det någon som har tändstickor?"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar