Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



10 december 2014

En början-780

Hon dog sakta framför mina ögon. Jag kunde inget göra. Pengarna vi samlat på hög inför vår ålderdom hjälpte inte. Det var så många inten i mitt ordförråd att jag ville spy på dem. Jag kunde, och ville väl egentligen inte heller, bo kvar i huset jag en gång byggt med mina händer. Selma hade bistått med matlagning och ibland hållhjälp. Hennes smala, bleka händer vilade på överkastet hon en gång stickat. Jag mindes hur hon och vårt kära barnbarn stickade ruta för ruta som de sedan sydde vid varandra. Doften av nybakt sockerkaka fyllde mitt sinne och jag gjorde allt för att ta bort synen i sängen. Jag kände mig så maktlös och ensam. Hur skulle jag nu kunna njuta av att gå ut i skogen. Jag kunde inga namn på fåglar eller insekter, och blommorna Selma alltid namngivit var för mig bara just blommor. Den lilla sjön där vi haft långa härliga picknickar ville jag inte heller se. Det var heliga minnen som jag bevarade i hjärtat. Innan hon blev sjuk besökte vi djurkyrkogården som låg där. Stenen med vår hunds namn hade varit full av mossa och den lilla skulpturen i form av en hundängel, fanns inte längre där.
"Allt är förgängligt", hörde jag Selma säga. "Vi ska alla bli jord."
När jag förvånat tittade på henne låg hon tyst, med slutna ögon. Läpparna var fnasiga och gråvita, händerna låg som de legat förut.
En sköterska kom in och bäddade om Selma. Hon tittade medlidande på mig och log. "Vill ni ha kaffe?"
Jag nickade, oförmögen att säga ett enda ord. Jo, det skulle smaka gott, tänkte jag, och hörde klangen från stickorna när Selma gjorde en halsduk åt mig. Vi var unga och satt i vårt kök på Sandågatan 35. En liten lägenhet som gränsade till att vara garderob, men den hade varit vår.
"Du går vidare", sa Selma, med klar röst. "Du hittar snart en ny tant."
Jag vet med säkerhet att min blick vilat hela tiden på henne, men jag hörde orden så tydligt, och kunde inte låta bli att le. Så typiskt min älskade. Så mycket hon.
"Jag älskar dig", mumlade jag och drog mina gammelmanshänder över hennes kinder. "Jag älskar dig så att det gör ont."
Sköterskan kom in igen. Mellan händerna bar hon en vit kopp med rykande kaffe i. "Varsågod. Vill ni ha en bit sockerkaka? Det är vår pryoelev som gjort den."
Jag nickade.
"Jo tack."
Hon sprang iväg och kom strax tillbaka med en stor bit sockerkaka på ett vitt fat. Kvinnan hade det mörka håret uppsatt i en hård knut på huvudet, och kjolen slutade strax under knäet.
"Akta så inte ögena trillar ur", sa Selma med mjuk röst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar