Det kunde inte vara sant, men, jodå det var det. Det var Kalle. Jag drog med handen över håret och rättade till kragen på skjortan. Polisuniformen var klanderfri, det visste jag. Skulle han känna igen mig?
"Kan jag hjälpa dig", frågade han och rynkade på ögonbrynen som syntes under tomteluvans kant. Ärret på överläppen lyste vitt och om jag tittade noga såg jag det andra ärret över kinden. Jag mindes att han en gång viskat till mig att han trodde på tomten och inte tänkte sluta göra det, någonsin. Undrar om han har några barn, tänkte jag och sträckte på mig, min vana trogen.
"Ja..., ja..., jag undrar om du känner igen mig", sa jag med liten röst.
Han ställde ner säcken med julklappar som han burit över ena axeln, och kom närmare.
"Nä, inte alls. Borde jag göra det?"
En av mina kollegor kom körande förbi och saktade in. Jag vinkade, men bjöd inte in till samtal.
"Jag måste gå", muttrade Kalle och slängde upp säcken på ryggen. "Barnen väntar."
Snön föll med stora flingor och en buss passerade, full med barn på väg till den årliga julmarknaden. Julaftonskvällen hade bara börjat och mitt pass slutade inte förrän vid midnatt. Jag noterade att hans yviga skägg grånat. Själv dolde jag mitt gråa hår med färg. När jag var i tjänst måste det vara stramt tillbakakammat och i svans eller flätor. Annars lät jag det strömma fritt, locka sig runt hals och axlar.
Kalle gick bort mot arenan där julmarknaden pågick. Vände sig om och kliade sig i skallen. Gick några steg igen. Vände sig om och tittade igen.
Varje gång han vände sig om, vinkade jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.