Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



25 december 2014

En början-792

Tomtenissen hoppade upp i släden och manade på hästarna. Blacken kastade med huvudet och frustade. Fradgan sprutade ur näsborrarna. Den svarta manen var noggrant flätad och hade små röda band på slutet, selen hade pyntats med glittrande girlander och gnistrande, guldfärgade stjärnor. De svarta lädertyglarna bar frostfläckar och var stela av kylan.
Tomtefar drog upp de tomma säckarna i släden och lade dem i en hög mellan sätena. Vizzla gnäggade högt när tomtenissen klappade henne på länden och nappade åt sig en topp från granen. Hästarna stampade med hovarna och tittade på tomtenissarna som dök upp mellan granarna. Gubbarnas näsor var röda och kinderna blossade. Inatt bestod världen av många glada barn, men tomtefar visste att det fanns de som sällan fick mat på bordet och ibland inte ens hade en säng att sova i. Det var till dem de skulle åka nu, till de bortglömda barnen.
"Okej gubbar, nu far vi till lagret och hämtar fler julklappar", hojtade tomtefar och lade handen över den stora magen. "Till nästa år måste jag gå ner några kilo. Det var ren ram tur som gjorde att jag inte fastnade i någon av skorstenarna."
Nissarna tittade på varandra och fnissade. Orden tomtefar sa var en repris på förra årets, och förrförra, och förrförrförra. I år hade tomtefar nätt och jämt fått igen rocken, och byxorna som syddes om förra året hade fastnat halvvägs över låren.
"Det är all god mat människorna bjuder på", skrockade en av nissarna och klappade sin kompis på huvudet. "Tänk bara att de aldrig lär sig att vi är små och omöjligt kan komma ner i faten med gröt som de ställer ut åt oss. Minns ni när jag ramlade ner i allt det vita?"
De andra skrattade och en del slog sig över knäna med händerna. Jodå, nog mindes de hur nissen druttat ner i gröten och fått bada i hundens matskål. Det hade varit ett redigt äventyr.
Hästarna frustade och skrapade med hovarna. När tomtefar tog tag i tyglarna stegrade Blacken och gnäggade högt. Äntligen skulle de iväg.
"Är inte människorna bra dumma ändå", ropade en tomtenisse till tomtefar. 
"Vad menar du?"
"Jo, de arma stackars barnen har blivit lurade att vi flyger över himlen i släden, med renar som drar oss."
Tomtefar skrattade.
"Tänk om de hade en aning om att vi använder hästar och gör oss osynliga", sa nissen.
Tomtefar lade ett finger över sin mun. "Sh, lilla vän. Skogen har ögon och öron. Det där är hemligheter vi aldrig får prata om. Nu är vi framme vid lagret. Om vi skyndar oss hinner vi göra många fler barn glada. Vi börjar med dem som bor i tunnelbanegångarna och fortsätter sedan längs gator och torg. Ett och annat hushåll lär vi också hinna med om vi skyndar oss."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar