Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



27 december 2014

En början-794

"Sch, låt flickan vara", väste farmor åt farfar när han lyfte på mina hörlurar.
"Men", protesterade han, "Vi kan ju inte bara se på när hon förköper sig, jäntstackarn. Hon sitter på nätet och shoppar dag ut och dag in."
Farmor klappade mig på huvudet.
"Alla har sitt sätt och sörja. Det löser sig ska du se."
Jag fortsatte surfa på Traderas sida. Det var porslin jag tittade på idag. Gammalt sådant. Åttiotal ungefär. Likadant som det som stått i skåpet hemma när huset sprängdes. Det kändes tryggt på något sätt att se Rörstrandstallrikarna Gröna Anna vi alltid använt, och de blåa muggarna från Höganäs. Ibland såldes keramiktavlor lik de mamma hängt över min säng. De hade spruckit i fyra delar den där dagen och kastats i papperskorgen när farmor och de andra röjt upp efteråt.
För några dagar sedan såg jag kaffekopparna Blå blom i en auktion och budade på dem. Mamma hade älskat kopparna och använde dem ofta, ofta. Hon diskade dem för hand istället för i diskmaskinen för att de inte skulle bli repiga. Nu fanns bara spillror kvar. Jag hade försökt limma ihop faten, men gett upp.
Farfar muttrade något och fyllde sin pipa med tobak.
"Inte inne har jag sagt", mumlade farmor och lade handen på hans axel. "Ut på bron med dig. Vi får cancer allihop så som du bolmar."
Jag fnittrade och dök i i minnenas värld igen. De stora vita elefanterna som stått på pappa och mammas bokhylla var värd en hel del pengar såg jag. Mellan femhundra och tolvhundra verkade de gå för. Det var det enda som fanns kvar från vårt hus, fem stora vita elefanter som alltid gått på rad längst upp på bokhyllan. Emellanåt såg jag det som ett hån till livet att de inte gått sönder. 
Farfar kom in och satte sig igen. Runt honom kändes en stark doft av nikotin. På köksfönstret syntes vita rosor av frost. Under natten hade de växt och solen som sken på dem fick frosten att glittra.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar