Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



1 januari 2015

En början-797

Det var som om ungdomarna vuxit upp ur marken. De stod stilla, bredbent med armarna i kors över bröstet. Elsa antog att de var i femtonårsåldern. Max, hennes barnbarn hade ungefär samma längd. Gänget bestod av två pojkar helt klädda i svart och två flickor med hängiga byxor och svarta kängor på fötterna. 
Elsa stödde sig på käppen och kämpade för att få fram glasögonen som hängde i en rem runt halsen. Dragkedjan på jackan krånglade, men öppnade sig till slut. Två äldre män passerade långt borta på andra sidan gräsmattan. Den ena av dem gick med rullator. Han stapplade fram.
En av pojkarna tog ett steg framåt och några gråsparvar som suttit i en buske, flög upp och flög iväg, ivrigt tjattrande. 
Elsa backade och funderade på om hon skulle kunna balansera på sina två ben samtidigt som hon slog  pojken med käppen. Det skulle inte bli lätt. De var för många.
En av flickorna öppnade sin jacka och tog fram något, sedan tog även hon ett steg framåt.
Blodet dånade i huvudet på Elsa. Håret stod upp på armarna och hon frös.
"Vill tant ha hjälp", frågade pojken, och log.
Så det är den metoden de använder, tänkte Elsa och skakade på huvudet.
Flickan stoppade pojken med handen och fällde ner huvan hon haft uppfälld över huvudet. "Ser du inte att tanten är rädd?"
Nog fanns det en underton av ironi i meningen, tyckte Elsa och höll krampaktigt i käppen. Hon skulle inte ge sig utan kamp. Aldrig. Elsa tittade på ungdomarna och undrade för sig själv vilken slags uppfostran de fått. Ge sig på gamla tanter på det här viset.
"Var inte rädd", sa den andra flickan och gick fram till Elsa. "Vi vill bara hjälpa dig. Det har varit flera överfall och vi har bestämt oss för att stoppa dem."
Den andra pojken kom också fram. Han lade sin hand under Elsas armbåge och lutade sig mot henne.
Är det nu första slaget kommer, tänkte Elsa och höll blicken fäst på flickans hand. Det blänkte till av något och Elsa flämtade. En kniv. Nu är jag räddningslöst förlorad. Jag har inte en chans att freda mig. Åh herregud.
"Det här är vårt nyårslöfte", fortsatte den andra pojken och ställde sig vid hennes sida. "Det var min farfar som föreslog det. " Han pekade mot ett rött trevåningshus. "Farfar bor i femman."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar