En början-801

Jag blötte fingrarna och släckte ljuset. Det var dags att lägga sig. Klockan hade passerat två och de enda som var vakna var jag och kattan. Hon var fortfarande namnlös, och egentligen skulle vi sålt henne. Kattan rullade ihop sig i fotänden av min säng och började kurra. Såren jag plåstrat om hade äntligen läkt. Vi visste fortfarande inte vad som hänt henne, och räkningen för veterinärbesöket låg på skrivbordet, obetald. Min hund Zacha gillade inte alls besökaren och låg mest och morrade när de vistades i samma rum. Det berodde kanske på att hon tagit hans plats i min säng. Jag log för mig själv och kröp ner under täcket. Kylan som mötte mig gjorde mig klarvaken och tröttheten försvann.

Jag vände mig hit och dit i sängen, försökte räkna får, sjöng lågt, räknade stjärnorna jag såg utanför fönstret och lyssnade på ljuden i rummet. Förgäves. Mina ögon vande sig vid mörkret och jag trummade med fingrarna mot sängkanten. "Sov då", viskade jag. "Sov."

När jag tittade upp nästa gång hade solen vaknat. Fåglarna sjöng utanför fönstret och någon vänlig själ hade ställt det på glänt lagom så att inte kattan skulle smita ut. Hon satt i fönstret med tassarna mot glaset, jamade när hon hörde mig och krafsade i öppningen.

"Såja gumman", sa jag och klev upp och tog henne i famnen. Hennes päls var fortfarande tovig och hon löste massor av hår som fastnade på min bara hud. Shortsen jag sovit i fick tassmärken och jag kastade ner henne på golvet. "Vad i?" Min blick vandrade runt över golvet och såg en pöl med gulgrön gegga. "Fuck", flämtade jag. "En spya." Jag kände äcklet vandra uppför strupen och var nära att spy själv. Snabbt krängde jag av mig shortsen och lade dem i tvättkorgen som stod vid min säng. 

"Kom hit", ropade jag till kattan och satte mig ner på huk. "Förlåt gumman. Hur mår du egentligen?"

Hon tryckte sitt huvud mot min hand och kurrade högt, gnuggade sin kropp mot mina ben och bet lätt i min hand då jag försökte ta upp henne. "Vänta lite", sa jag och rullade upp några varv från hushållsrullen. Med långa drag torkade jag upp sörjan och tjoffade ihop papperet. Jag svalde flera gånger för att stoppa spyan som ville upp. 

Ute i köket stod kaffebryggaren och puttrade. Kastrullen med ägg kokade och ur brödrosten hoppade två fyrkantiga, ljusa bröd upp. Ett landade på diskbänken. Jag slängde papperet i sopkorgen och hämtade juicepaketet i kylskåpet, hällde upp två glas och ställde det ena på andra sidan bordet. Skulle han komma upp idag, tänkte jag och lade en näve flingor i en skål. Väl vetande att Ralf hatade mixen jag gjorde av musli, sockrade flingor och puffar fortsatte jag lägga dem. Det frasade när jag hällde mjölk över blandningen.

"Är inte det där för sött?"

Jag skrattade när han kom in i köket.

"Vad är det som är så kul", muttrade Ralf och drog ut stolen.

Han luktade svett, inte stark svett, men svett, och sex.

"Du kom hem sent igår", sa jag så lugnt jag kunde. Inombords kände jag mig som en vulkan nära utbrott.

"Mm."

"Hade du kul?"

"Mm."

"Gick ni vidare? Efter firmafesten menar jag?"

"Mm."

Han knaprade i sig smörgåsen och drack massor av juice, riktigt hällde i sig. Ögonen var svullna och röda på det vita. "Är kattrackan kvar?"

"Ja, naturligtvis. Hon har ingen annanstans att ta vägen."

"Det finns katthem", mumlade han och tryckte ner två mackor i rosten. "Flera stycken."