Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



16 januari 2015

En början-807

Sievert hängde lien på väggen och tog spaden i handen. Nog skulle väl husbond tåla ve att han tog jänta hanses. Ja som ä så bra å hugga i, tänkte Sievert och lade in en stor snus under läppen. Den gråa kepsen hade halkat på sidan och hängde över ena örat tillsammans med luggen som ofta togs för en hästman. Hanna skulle nock övertala fadern sin, det var Sievert övertygad om. Hon var bra på sånt dära. Att övertyga alltså. Han skrattade till och kände hur det spratt till i benen. Det här måste vara lycka, tänkte han. Renodlad sann lycka. En käresta och kanske så småningom ett litet hus. 
Sievert öppnade stalldörren och hoppade upp på kärran som stod utanför. Den var fylld av dynga som skulle köras ut på åkrarna. Han smackade igång den gamla märren och kliade sig i nacken. Förbenade mygg, skulle de aldrig ge sig. Sievert böjde sig fram och klappade Lucky på länden. Hon var fin lilla gumman, och de hade levt ihop länge nu. Hela tre år.
När grinden öppnades av lillpojken slängde Sievert till honom en slant och en kola.
"Vänta Sievert, vänta", skrek en röst han kände igen. "Du har fått brev."
Hannas kinder blossade och de blåa ögonen flackade från honom till dörren hon nyss stängt. "Jag måste skynda in, annars blir far galen. Jag älskar dig", ropade hon lågt till honom och sprang tillbaka till huset.
Sievert vände och vred på kuvertet. Det såg ut som mors stil, men han var inte säkert. Jodå, där syntes avsändarkontorets stämpel. Sievert tog upp morakniven ur fickan och sprättade upp den skarpa vikningen. De hade inte setts på tre år nu.
Kära Sievert
Far ligger för döden och du måste omedelbart komma hem och hjälpa mig. En ko har kalvat och fler är på gång. Taket på stallet har släppt på några ställen och hotar att lossna. Kära, älskade barn, du måste komma. Jag är full medveten om att du inte vill, men jag klarar inte allt själv.
Varma hälsningar Mor

Sievert släppte brevet och såg det singla ner mot marken. 
Ja kan låtsas som att jag inte fått de, tänkte han och fick en våldsam värk i huvudet. Det var som om hästen sparkat honom där. Vad gör jag nu? Hanna och ja hade tänkt gifte oss. Ja, om nu far hennes går me på det. 
Han hoppade ner och tog upp brevet som smutsats ner av dammet på vägen. Kunde det va så illa? Mor kunde nog va lite hispig ibland.
"Vem var det från", ropade Hanna viskande från fönstret. 
Sievert vände sig mot henne och såg att solen lekte i det gyllene håret. Hans Hanna. Vad blir väl av oss om jag far iväg, tänkte han och vinkade åt henne. Jag kan inte prata. Inte nu. Det får bli senare. "Seså, gumman, nu far vi", sa han till märren och klickade med tungan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar