Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



25 februari 2015

Dagboksinlägg 25 februari

Vilken dag det blev.
Vaknade som vanligt och frös trots att jag hade på mig onepiece och filt över täcket. Det drar från fönstren och bristen på element gör att det blir kallras. Brrr. Jag kommer aldrig mer att klaga på värme.
Hampuz hade som vanligt krupit ner mellan mig och Peter, låg på sidan med händerna mot kinderna och sov. Tryggt. Mardrömmen hade antagligen väckt honom och jagat honom ut till oss. Små barn tänker mycket, analyserar och bygger i sina huvuden. Så söt, tänkte jag och smekte honom över kinden, njöt av hans anblick. Ville inte stiga upp, men måste. Jag ska jobba.
Barnen har sportlov, bara några få dagar kvar nu. Dagar som springer förbi.
Jag väckte ungarna och talade om att det var frukost. Morgonvarma sötnosar kom upp och drack Oboy med macka medan byn vaknade. Jag gick ut med hundarna och såg att frosten kommit under natten och bet sig fast i lacken på bilen. Det var halt och jag ångrade att jag inte orkat gå till andra sidan huset och hämtat skorna med vassa dubbar på. Tänkte på mamma som fallit och slagit huvudet.
Efter att vi ätit frukost under stoj och retsamma kommentarer mellan pojkarna, hämtade jag min mobil som låg på laddning och såg till min förfäran att Zabines sagt adjö. Halva mobilen var svart, andra lila. Zabine grät av förtvivlan när vi insåg att fotografierna hon tagit på sina vänner inte skulle gå att rädda. Jag testade allt, precis allt, men läget ändrades inte. Mobilen hade gett upp, forever.

Jag ringde till min kund och talade om att jag kommer senare. 

Efter idogt letande i alla lådor hittade jag hennes gamla mobil, men tyvärr var själva kortet av minsta sorten. Eftersom Peter skulle åka och kika på ett jobb kände jag lätt stress att hitta ett alternativ. Jag ville inte lämna henne hemma utan möjlighet att komma i kontakt med oss.
Peter bestämde sig för att stanna hemma med ungarna och istället måla nere i källaren.
Solen sken ute och det spratt i hela kroppen av lycka. Jag kände ett behov att springa. Fort.
Naturligtvis fanns det inte tid för sådana "dumheter", så jag fortsatte köra de ca tre milen till min kund och fann mig snart inbegripen i trevlig samvaro med henne medan jag putsade och fejade hennes hem.
Som avslutning på jobbpasset åt vi mat och jag fick en påse nybakt bröd med mig hem.

Jag stannade vid Ica och handlade både nygrillade kamben och en massa mjölk. Ungarna är som kalvar - dricker mjölk som vatten. På väg därifrån ringer Peter. "Köp med dig falukorv och gul lök", säger han. "Vi ska göra stroganoff ikväll. Jag har ett recept här i Morbergs kokbok."
Det är bara att vända och gå tillbaka in. Tiggerskan som sitter vid dörren nickar och jag säger hej. Känns konstigt att gå in och handla vad jag vill när hon sitter där. Tjejen i kassan skrattar när hon känner igen mig. "Glömde du nåt?" säger hon och slår in varorna  i kassan.

Solen skiner fortfarande och jag ser att det blänker av is på vägen - saktar farten och sätter på radion. De diskuterar kriget och jag lyssnar - tänker en massa, och inser att jag är hemma.

Barnen bygger med lego och några underliga plattor man kan sammanfoga till hela flak. Zabine frågade om jag kunde laga hennes mobil och jag nekade, men försökte ändå igen, och igen, och igen. 
Razmus sa att han ville köpa en ny mobil och att hon kunde få hans gamla iphone. Det är en sådan hon vill ha. Det känns fel att köpa en så dyr telefon till Zabine. Hon använder mobil sällan och då oftast till att fotografera och spela på. Vi tittade på nätbutiker och hittade Raz önskemobil. Bestämde att åka och köpa den imorgon. Det var en lycklig pojke som lade sig ikväll.

Snickaren kom och satte upp sista delen på trappan. Äntligen kan jag gå hela vägen upp och slipper ta mig upp på övervåningen via en ranglig pall - försiktigt krypandes över kanten med en skrämd blick ned. Det är ganska långt ner till källardörren.

Barnen bad mig läsa saga och jag fortsatte läsa boken om Hitler och kaninen, en sann berättelse om en flicka som klarade livhanken. En av de få som kan berätta om hur det verkligen var. Hur barnen kände sig. Vad de hörde. En liten tjej lika gammal som Razmus. Ungarna älskar den och får varje gång berätta för mig hur förra kapitlet slutade. Gissa om de kan? Jodå. Jämt.
Efteråt lägger jag mig bredvid Hampuz  i hans lilla växasäng anno 1800-talet. Han somnar med sin hand i min, mumlande "Jag älskar dig, mamma." 

Lägger mer ved i kaminen som flammar flämtande och nästan dött ut. Peter är nere i källaren och förbereder inför uppsättningen av element. Vi skall få värme. Snart, mycket snart. Äntligen.
Jag slötittar på serien "True detective" och känner igen flera skådespelare. 
Peter kommer med glass och sätter sig bredvid - somnar strax och sover resten av kvällen.
Ha, ha...tanken att gå ut i skrivarstugan fladdrar förbi och stoppas. Klockan är strax tolv och imorgon skall vi ha kul med barnen. Måste vara pigg.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar