Kvinnorna joggade tätt intill varandra och lät ingen komma förbi. Till och med flåset från dem tycktes synka. Iklädd svarta träningstajts och solgula vida, tunna vindjackor såg de ut som trillingar. Det svarta håret hade skjutits bak med hjälp av svarta scarfer med prickar i gult och klarrött. Fötterna slog i marken med tunga dunk. Taktfast, naturligtvis och med tårna riktade åt alla håll. De fula springskorna som mer liknade ett par sandaler var utformade att passa exakt efter tårnas smala leder - så kallade barfotaskor. Barkbitarna som låg på marken måste göra infernaliskt ont att få under fötterna, tänkte jag och försökte att låta bli att öka farten, men gjorde det ändå, sporrad av längtan att springa om dem.
Min fladdrande träningsbyxor var både urblekta och en aning för stora. Perfekta helt enkelt. Egentligen borde de väl ha kastats för länge sedan, men jag kunde och ville inte. Om det regnade blev jag inte dyngsur, och om det blåste kallt smet inte kylan om mina ben.
En man kom springande bakom mig. Jag hörde hans flåsande och saktade själv farten. Mannen passerade mig. Över ryggen löpte en mörk rand och hans svarta, lockiga hår var blött av svett. "Dunk, dunk", lät det när han närmade sig de tre kvinnorna.
En av dem, hon som sprang längst ut på vänster sida, vände sig snabbt bakåt och lika snabbt tillbaka. Några sekunder undrade jag om jag sett fel. Så snabbt gick det. Hon sa något till kvinnan i mitten och ökade på stegen, sprang med klafsande fötter.
Mannen tog sikte på kvinnan längst ut till vänster och tog tag i hennes axel, drog henne bakåt och tänkte passera, när han segnade ner och blev liggande på marken.
Jag stannade och lade honom i sidoläge. Kände på pulsen som slog stadigt. Ansiktet liknade en glansig, vit spegel och i pannan såg jag ett litet, rött märke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.