Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



11 februari 2015

En början-823

Helvetet bröt loss på några sekunder. Stenar rasade ner över huset och träd tippade över trädgårdsgången jag nyss stått och krattat. Mitt hår fylldes av dammet och löven som lossnade från chockade kvistar. I min hand höll jag fortfarande spaden jag stått och grävt med i mitt rosland. Den röda ståtliga Alhambrarosen syntes ovanför grenverket och stenarna som ramlat ner i landet hade krossat mina vita, vackra Schneewitten. 
Mullret från raset ekade över dalen och jag såg att massan av sten, jord och kvistar rasade vidare ner mot min granne som bodde cirka femtio meter längre ner.
Dörren till huset låg på trappan och ett av fönstren var krossade. Annars verkade huset intakt. Ett antal tegelpannor låg också på trappan, men verkade hela.
Telefonen ringde om och om igen och jag sprang in.
"Amanda", sa jag med andan i halsen. Det hade inte varit alltför lätt att ta sig över omkullvälta stolar och bord. 
"Lilla gumman, hur är det? Jag hörde om raset alldeles nyss på teve. Lever du?"
Jag skrattade åt hennes kommentar och tänkte att det var typiskt moster Anne. "Jo, jag lever, och huset har klarat sig ganska bra. Det är bara ros..."
Moster avbröt mig: "Åh nej, inte rosorna. Snälla du, inte dina vackra rosor."
"De är krossade", sa jag och tittade ut genom hallfönstret. "Äppelträdet gick tydligen samma väg, och plommonträdet."
"Och du själv? Inga skador?"
Jag skakade på huvudet: "Nej, inga skador."
Ett dovt muller hördes nerifrån dalen och ett gigantiskt rökmoln fyllde luften.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar