Jag glömmer aldrig ett ansikte. Aldrig. Men den här gången var det ögonen jag såg. Stora, skimrande som iskristaller med svarta pupiller. När polisen bad mig beskriva hur han såg ut var det blankt.
"Du måste väl minnas hårfärgen i alla fall", envisades polisassistenten. "Det är väl ändå något man ser?"
Jag skakade på huvudet och såg mannens ögon framför mig. Hans händer hade varit iskalla och naglarna långa som klor. Jag drog ner tröjan och visade märkena för polisassistenten.
"Han hade klor", stammade jag.
Kvinnan som väntade på att få undersöka mig fnissade. Hon höjde ögonbrynen och mötte den andra kollegans blick.
"Nu tar vi det här från början", sa mannen vid skrivbordet. "Ni var alltså ute och sprang?"
Jag nickade.
"Brukar ni springa på natten?"
Jag nickade igen.
"Du är väl medveten om faran i att befinna dig ute i en park nattetid", sa mannen och drog ett djupt andetag.
Jag nickade.
"Hörde ni mannen innan ni såg honom?"
Jag skakade på huvudet och mindes att jag bara hört ett svagt vinande ljud innan jag såg honom. Han verkade ha kommit ur jorden, eller kanske från luften. Träden i parken stod tätt och den som ville dölja sig kunde säkert göra det, men just det avsnittet där han dök upp bestod av en stor äng.
"Luktade han något speciellt", fortsatte mannen vid skrivbordet. "Nikotin, sprit, sött, surt, parfym?"
Jag grubblade några sekunder på om jag känt någon doft och jag såg en citron framför mig. "Han luktade citron", sa jag och kände att fötterna domnade i de lite för trånga springskorna. Det kliade på ryggen av svetten som torkat in, och håret var vått i nacken. Jag ryste till.
Polismannen pekade på kvinnan och vinkade till sig henne. De pratade så lågt att jag inte uppfattade vad de sade och jag passade på att kika vad som stod i rapporten om mig. Datorskärmen stod nämligen vänd så jag kunde se det. Det var inte speciellt upplyftande.
Gärningsman: Okänd
Ålder: okänd
Tillvägagångssätt: Knivhot mot strupen, misshandel, eventuell våldtäkt.
Offer: Sara Bedlin 45 år
Skador:?
Kvinnan vände sig mot mig och tog min hand. "Kom så ska jag undersöka dig vännen. Det går fort och gör inte speciellt ont."
När jag stod på det cementgråa golvet, naken sånär som på sockorna, föll jag. Styrkan i det som hänt gick plötsligt in i hjärnan och slog ut allt annat. Smärtan från handlederna där mannen satt fast handbojorna slogs ut av den psykiska smärtan. Jag skulle aldrig mer bli människa.
"Varför springer du på natten", sa kvinnan med mjuk röst, och tog mig tillbaka till nuet, bort från mark fylld av stickiga kottar och jord.
"Jag måste", sa jag och höll andan när hon undersökte mig. "Min kropp kräver det."
Det knackade på dörren och ytterligare en kvinna kom in. Hon skjutsade en vagn med skallrande, genomskinliga plaströr framför sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.