Jag tog fram kortleken och vaskade den väl, drog ut tre kort och lade dem med bilden ned mot bordsytan. Jag visste mycket väl att allt började gå överstyr och att jag borde lita mer på mig själv, men det var så mycket enklare att låta korten styra mina dagar. Med en snabb rörelse vände jag det första kortet, och såg en bild av en helt svartklädd man som stod på ett podie med en stor hund bredvid sig. Mannen höll en brinnande fackla i handen och stod med ena foten på en livlös kvinna som låg på rygg. Jag läste texten under och vände på nästa kort. Vita flingor singlade ner över en portal av svart ebenholtz och långt bort syntes siluetten av en smal man som gick barfota mot mig. Texten under hade delvis suddats ut av mitt idoga användande och jag kunde orden utantill vid det här laget. Långsamt tog jag tag i kanten på det tredje kortet och vände det halvt mot mig. En envis koltrast kvittrade utanför och blandade sin sång med talgoxens. Droppandet från taket tydde på att det snart skulle bli vår. Våndan jag känt hela vintern borde försvinna som den alltid gjorde, men andningen blev istället allt tyngre och mina ben var inte lika kvicka som förr.
Jag tittade ut över ängarna och såg några rådjur stå och beta på grannens rapsåker.
"Nä, nu måste jag se", sa jag högt och vände det sista kortet. Käften som mötte mig bestod av långa, sylvassa tänder som blixtrade i mörkret. Ögonen var gröna, nästan gula och öronen nådde ner till varelsens kinder.
"Ska jag gå hemifrån, eller stanna hemma idag", mumlade jag och blandade leken igen. Bilderna var kanske skrämmande för andra ,men för mig var de ett bevis på det jag anat. Att få upp samma bildserie varje dag borde betyda något särskilt.
Kortet jag vände upp visade en pil av svart stål som pekade åt höger. Över stålet ringlade sig grön Humle som blommat ut och fått små kottar.
"Jaha, ja", muttrade jag och drog på mig jackan. "Höger var det ja. Hm."
Utanför huset låg isen blank på gården och sågspånet min inneboende lagt över den hade smält in. Broddarna låg i facket i storhuset och jag varken orkade eller ville hämta dem. "Är det meningen att jag ska ramla, så gör jag väl det", sa jag högt till katten som kom rusande. Den bar inget namn eftersom jag inte visste vems den var, men hon eller han gillade tydligen mitt sällskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.