Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



26 februari 2015

En början-834

"Vad är det för mening med det hela", sa Tina och skakade ut sitt långa hår.
"Kärlek, vad vet jag", sa hon och slet till sig handen jag höll. "Det har brunnit här en gång. Vet du det? Två barn dog. Och en hund."
Jag svalde tabletten jag lagt på tungan. Klunkade i mig hela flaskan och lade mig på gräset. Väntade tills den verkat. Allt snurrade.
"Hörde du vad jag sa" skrek Tina och jag såg två istället för ett ansikte framför mig när jag öppnade ögonen. "Två barn."
Nu kommer det igen, tänkte jag. När ska hon släppa det här.
"Två oskyldiga ungar som säkert var älskade."
"Alla barn är inte älskade", sa jag kort. "Inte jag i alla fall."
"Du var ett undantag", viskade Tina och satte sig bredvid mig. "Din mamma borde inte ha fått barn. Hon är en självisk kvinna."
"Jag vill inte bli pappa", sa jag och kände att huvudvärken lättade. "Jag vet hur du känner, men jag vill inte."
"Du kommer att älska det. Inse hur mycket du missat hittills. Herregud, du är snart sextio och borde ha massor av barn."
"Du får hitta någon annan om du känner så. Jag är kanske inte den rätte för dig."
"Du sade likadant om hunden. Nu är ni som ler och långhalm."
Jag orkade inte lyssna och lät tankarna flyta iväg. Tina och jag hade träffats på äldre dagar. i synnerhet mina. Hennes kropp ropade på barn och jag gick igenom alla sätt att säga nej. Visserligen funderade jag på om hon hade rätt och såg det ur hennes synpunkt. Ibland. Sällan. Men, mitt liv kändes bra som det var. 
"Du?"
"Jag ska tänka på saken", sa jag. Mest för att tysta diskussionen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar