Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



9 mars 2015

ADHD-diagnos, men sedan då?

Ett barn som inte passar in i skolans mall är obekvämt. DET vet jag med bestämdhet. Både min man och jag har antagligen ADHD, men har medicinerat oss själva genom att jobba och idrotta mycket. Jag ansågs ha "myror i rumpan" som det kallades förr i tiden och mina vänner tyckte jag var full av energi.
Razmus har fått diagnosen ADHD och nu gör skolan ytterligare en utredning över vilka behov han har. Vadå, vilka behov, tänker jag vid mötet vi har med läraren. Razmus behöver en resurs, någon som kan kicka igång honom och stötta honom i skolan. Inte en lärare som gång på gång fräser till honom att sätta igång och jobba och skickar ytterligare ett irriterat mejl till mig att Raz är lat.
I helgen började jag springa med Razmus. Han har inga speciella intressen som gör att han rör på sig och spelandet på data skulle gå helt överstyr om inte vi stoppade honom. Ibland undrar jag om vi fostrar en hel hög spelberoende individer här i världen. Ungarna blir ju som förbytta och trots att jag och min man inte tillåter krigsspel smyger de sig in via spel på mobilen och via kompisar. Det är inte lätt att vara mamma. Man blir lätt en elak mamma i deras ögon. Som inte tillåter någonting.
Jag vill inte medicinera Raz ADHD. Inte än. Men tankarna dyker upp när han är som jobbigast och sakerna flyger genom luften. Temperament är en sak, noll hjärnkoll en annan. Det är som om hjärnan på honom stänger av och all ilska pyser ut genom händer som slår och kastar. Jag ser det mer som frustration att inte bli sedd och förstådd, men det är svårt att inte själv brusa upp, och ibland brister det och vi står och skriker åt varandra. Dock löser vi det hela med en kram och ett förlåt. Ingen av oss är långsint.

I helgen åkte Razmus bort till en kompis och ja, du förstår väl vad han gjorde där? Spelade GTA förstås. När han kom hem började tjatet om att få spelet och att få Minecraft på datorn.
Jag satte upp fingrarna och räknade upp alla ställen han har Minecraft på sedan tidigare.
"Du har det där spelet på xbox 360, nya playstation 4, plattan och telefonen. Räcker inte det?"
Han lägger sig i fosterställning i soffan och kvider fram: "Men, mamma. Simon har det på datorn och kan spela med kompisarna."
Jag tittar på Peter och suckar: "Razmus, för det första har du redan Minecraft på flera ställen, för det andra så fungerar inte vårt nät så himla bra, för det tredje så har du redan bränt 12 GB på vårt mobila nät och har förstört mina möjligheter att jobba hemifrån på datorn. Räcker det inte nu?"
Raz fortsätter grina och mumlar:"Ni är så orättvis. Alla andra får."
Han lugnar ner sig och går in till Hampuz och leker med lego en stund. Tills jag hör tjafs där inifrån. Hampuz skriker i falsett. Han är rasande. jag rusar in.
"Han har sönder min hund."
"Den ligger bakom dig. Jag ville bara skoja", säger Raz som är en riktigt stor retsticka och inte förstår att ibland går det för långt."
Snyftande plockar Hampuz fram hunden och reser sig upp. "Jag vill inte leka med dig längre. Du är dum."
Jag förklarar (för sjuttioelfte) gången för Raz att barn som retas för mycket blir utan vänner till slut. Att syskon ska hålla ihop och vara vänner, stötta varandra.
"Förlåt, mamma", säger Raz och böjer huvudet undergivet. "Jag lovar att sluta retas, men det är svårt att låta bli."

Att leva med ett barn med ADHD är lite grann som att leva på en knivsegg. Det går inte en dag utan att det blir bataljer av något slag. Jag märker skillnad när han är hemifrån. Det blir lugnare. De andra barnen leker snällt.
Samtidigt har vi lärt oss att leva så här och inte sett något konstigt i det. För Raz är en diva när det gäller sceneri. Han vill ses och höras.

Nu har jag skickat in intyget från BUP till försäkringskassan och tänker göra en visit igen hos rektorn för att fråga vad de tänker göra för att hjälpa Razmus. Risken är annars att det går som psykologen befarade. Att han börjar skolka och hamnar "fel". Jag tänker kräva att skolan ger Raz en resurs annars byter jag helt enkelt skola till en som gör det. Snart börjar min trädgårdssäsong och jag måste jobba mer och längre dagar. Då MÅSTE skolan fungera. Det är stressande att gång på gång få mejl där läraren nästan idiotförklarar vår son. Dessutom får han mycket skit som han inte förtjänar.
Enligt de andra eleverna har han blivit ett så kallat svart får i klassen och är den som allt skit skylls på. Händer något, är det Raz fel.

Nåja, springrundan med hundarna är avklarad och nu ska jag ta itu med manuset.
Ha en underbar dag

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar