Hat och en gnutta kärlek. Mitt pågående bok- och filmmanusprojekt

Mitt pågående manusprojekt nr 1:
Romantic-crime romanen Hat och en gnutta kärlek

Benjamin är trettiosju år när han blir gripen efter femton råa våldtäkter som eskalerat till mord. Charlie är trettionio och författarinna.
När förlaget skickar Charlie till fängelset för att skriva en biografi om Benjamin startar de något som är omöjligt att stoppa.

I skriftens spår kommer hemlighet på hemlighet upp och ingen är oskyldig.
En enkel fråga hade kunnat förhindra det som hände den lilla pojken.

Ideén till den här boken kom till mig via media. En liten artikel i en tidning som jag sparade i flera år och aldrig kunde få ur huvudet. Jag undrade ständigt vad som gjort Benjamin till seriemördare och hur han tänkte.
Driven av det har jag gjort grundlig research och läst massor av böcker.
På vägen har jag insett varför Benjamin gjorde det han gjorde, men har svårt att förstå dem runt honom.
Ett barn föds inte ont, eller?



6 mars 2015

Dagboksinlägg 6 mars

Idag fyller en gammal ungdomskärlek år. Jodå, datumet sitter tatuerat i hjärnan och redan när jag vaknade imorse visste jag att det var något speciellt med den 6 mars. Du anar inte hur många födelsedagskort jag skickat iväg genom åren. Han har liksom fastnat och om jag får tiden kommer jag att redigera färdigt ett manus som heter "Ja älsker däj ja", där han agerar röd tråd i berättelsen.
Alla gamla kärlekar finns i hjärtat, och numera huserar barn och man där. Underligt att en röst eller en dialekt kan få minnet att rasa bakåt till ungdomsåren och få en att minnas både dofter och ord.

Morgonen började med full fart eftersom vi försovit oss. Eller försovit vet jag inte om jag ska kalla det. Jag vaknade en sisådär hundra gånger på natten och frös, stördes av katter som lekte, hundar som gnydde i sömnen. Inte bra att vara extremt lättväckt som mig. Längtar till sovrummet för att då kunna stänga dörren nattetid. 
Lilleman har sovit i vår säng några månader till och från nu. Han drömmer mardrömmar och söker skydd hos oss. För enkelhets skull lägger han sig nu i vår säng redan på kvällen. Han växer och de små fötterna har numera storlek 32. Armbågar petar in i mig och han snurrar runt emellanåt, kastar av sig täcket och snarkar lika högt som sin käre far.
Frosten ligger över trädgården som ett tunt istäcke, men smälter bort och lämnar plats för lera, vatten och mer vatten. 
Efter en snabb frukost, lite strul med barnens klädval och var de ska sitta i bilen, åker vi till skolan. Därefter åker Peter och jag till bilmekanikern som ska byta våra bromsbelägg nästa vecka. Bläh för bilar de bara kostar pengar, jämt. 
Vi åkte till Huddinge och cirkulerade runt i området på jakt efter ett hus vi ska lägga ny plåt på. Dessvärre har Peter missat att ta med adressen. Efter ca en timmes letande gav vi upp. Vi får kolla en annan dag.
Åker till Elgiganten och tar ett djupt andetag och går in. Killen som sålde på oss abonnemangen står där. Han har en kund, men tar oss så fort det går. Det blir diskussioner naturligtvis. Han hävdar att Halebop visst fungerar ute hos oss, att det är Telia det med, om än dotterbolag.
"Nope, det fungerar inte", säger jag och andas fortare, beredd på fajt. "Men det sa jag redan innan du fick oss att byta."
"Det kanske där problemet ligger", säger han, lätt irriterad. "Vem gjorde returen åt er?"
(Han syftar på killen som tre dagar tidigare hade tagit emot vårt klagomål att inte Halebop fungerade hemma)
"Din kollega som stod bredvid när du sålde abonnemanget till oss", sa jag.
"Vänta", sa han och tog upp sin telefon, som verkade strula. "Jävla skittelefon", fortsatte han och gick in på lagret medan han skällde på sin kollega.
Han förlorar antagligen pengar på att vi inte stannar två år hos Halebop.
När han kommer ut är han irriterad och vi gappar lite innan han ringer Telia och frågar hur han ska bete sig för att vi ska få tillbaka vårt gamla abonnemang.
"Ni får tillbaka Telia om några dagar. De skickar ut nya SIM-kort", säger han och jag förvissar mig om att det inte blir något mer strul innan vi går därifrån.
På vägen ut passerar vi en massa dammsugare och jag stannar. Jag städar ju och har ingen dammsugare till mina kunder utan använder vår privata. Eftersom jag jobbat i 20 år som butikschef i en elaffär är jag inte helt oäven med vad som finns, men jag inser efter en snabb titt att tekniken har gått framåt. Det finns t.o.m hållare på dammsugarna för röret numera. "Måste vara en kvinna som lagt sig i", säger jag till en ung försäljare som haltande förklarar vad de olika dammsugarna kan. Jag fastnar för en Bosch som är både miljövänlig och har femton meter lång sladd. Slangen är underligt avsmalnande och munstycket extralitet. En söt liten sak vars sugeffekt imponerar.

Det är dags att åka hemåt och hämta snuttisarna. Medan Peter kör hemåt kollar jag om mobilen fortfarande fungerar. Det är långa köer. L-å-n-g-a köer. Jag fattar inte hur Peter och alla andra orkar sitta och vänta. Mitt tålamod tar slut efter fem minuter. Jag tar oftast pendeln för att slippa köa.
Barnen är trötta och högljudda. Hampuz pratar som vanligt i falsett och sänker rösten när jag hyssjar honom. Zabine pratar i ett och vägrar tystas. Razmus är surmulen och muttrar att han inte hann spela på fritiset. Ha, ha...vilken samling, tänker jag och studerar deras miner i backspegeln. Zabine har växt och är bara ett halvt huvud kortare än mig numera. Hon har ständig växtvärk och får massage varje kväll. Hampuz växer ur alla kläder och är just nu i en mild trotsperiod.

När vi landat hemma och jag rastat hundarna talar Peter om att han ska åka till Sollentuna och träffa en kollega. De ska titta på ett takjobb som vi sedan ska lägga offert på. Säsongen verkar dra igång nu och jobben droppar in.
Jag och ungarna tittar på Lets dance och eldar i kaminen, lyssnar på youtube medan jag skriver.
Tyvärr kan jag inte gå ut i mitt skrivarhus, men jag längtar och hoppas komma dit imorgon. Två whiteboards har fyllts med små lappar och massor av text. Ett kort på Benjamins pappa, fotografen sitter fastklistrad längst upp. Tjocka buntar med info om kvinnor som besöker män i fängelset har naglats fast i nederkanten tillsammans med researchen om incest och aneroxi/bulimi. Ett antal böcker om seriemördare har hittat till bokhyllan där jag samlat all research angående manuset Hat och en gnutta kärlek. Jag drömmer om karaktärerna.

Häromdagen hände något underligt. En författarkollega berättade att hon sov dåligt och vaknade varje natt. Hon undrade varför. Jag såg då en vithårig man som satt på en säng, och skickade infon till henne. Dagen efter berättar hon att ett medium som sett frågan, sagt samma sak.
Det är inte första gången jag gör sådant där, men folk runt mig reagerar och brukar fråga om jag är medial. Jag har sett auror runt folks huvuden och träffat mannen som bodde i vårt hus förut och dog två veckor efter försäljningen. Han visade sig som en skugga och "pratade" med mig i huvudet. Visst låter det underligt? Men, där och då svarade jag bara på hans frågor och berättade att jag visst inte skulle förstöra hans trädgård, bara förbättra den (jag rev upp en massa sjuka svartvinbärsbuskar)
Numera är han borta. Antagligen för att han insett att vi vårdar han älskade hus och trädgård. Inga ytterligare spöken har kommit hit.
Ett tag hade Zabine en rysk låtsaskompis som hette Anna. Hon fanns med oss i många år och försvann när hon enligt Zabine drunknade med sin bror.
Nej, jag har inte kollat om något hänt här i närheten, men faktum är att ryssarna invaderade Södertälje och vår lilla grannby jämnades med marken, brändes ner. Det spökar i byn och folk har sett ett och annat oknytt.

Nu kära vän skall jag umgås med snuttisarna. Hampuz ligger och sover i soffan, Razmus spelar på mobilen och Zabine lägger in viktiga datum i almanackan. Hon ska provsjunga igen nästa vecka och uppträda på en show i Subtopia om några veckor. I bakgrunden hör jag David Hellenius prata med Lets dancedeltagarna.
Ha en underbar kväll


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar